Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Niklas

NÄR MAN UPPTÄCKER ATT DET OMÖJLIGA FAKTISKT ÄR…MÖJLIGT

Som jag sa i det tidigare inlägget så är jag så ovan vid att vara borta från min lilla familj, att jag även är ovan vid den UNDERBARA känslan av att komma hem till dem igen. För OJ SÅ GÖTT det var. Rackarns bananer alltså.

Sent i fredags kväll slank jag innanför vår ytterdörr, kramades med Niklas i soffan – och fick höra att ALLT GÅTT BRA . Halleluja, kors i taket och allt annat sånt där. Visst, han hade sovit sämre än vanligt, men det hade inte varit katastrof (Iggy hade sovit nästan hela nätterna), och sen hade vi ju föris alla tre dagar jag var borta. Dessutom var grodan en redig guldgosse (nästan) hela tiden. Det blir ju ofta så tycker jag, när man är ensam med sin unge.

Så det var en trött – men inte utbränd och ångestladdad – skatt jag kom hem till i fredags. Fantastiskt.

Niklas berättade att jag varit väääääldigt saknad och efterlängtad (MYZ), och att han och Iggy pratat om att nästa morgon när Iggy vaknade så skulle jag vara hemma.

På natten vaknade grodan, och frågade ut i mörkret: ”Mamma?” Och när jag snabbt som en vessla slank upp och gick bort till hans säng (jag sover ju i hans rum) och sa ”Ja grodan, jag e här” så fick jag ett trött men lyckligt litet glädjetjut till svar. ”Maaaammaaaaaa!”

Jag frågade om han ville sova i min säng, och det ville han. Jag plockade upp honom i famnen och han kramade mig hårt hårt hårt med både ben och armar, och upprepade med sömndrucken men glad röst: ”mamma, mamma, maaaammaaaaaa!”. Alltså, då höll jag ju på att DÖ AV GULL.

Sen låg vi och kramades och mös i sängen tills han somnade om – och på morgonen kramades vi vidare. Ljuvlighetens ljuvlighet alltså.

På lördagen slank vi till Nytorget 6 och gick loss på lyxfrulle i form av brunchtallrik och fattiga riddare (med extra honung på Iggys begäran). Också SÅ LJUVLIGT!

Niklas tyckte ABSOLUT att han skulle smygas in på en utav frukostbilderna, eftersom han nu varit borta från el bloggo så länge. Som synes, så gick jag med på det. Voilà – Niklas ”photobomber” Malmqvist!

Iggy frös en smula, och byggde en frukostkoja av pappas jacka.

Den funkade finfint att sitta och mumsa i.

Efter frullen fick Iggy en present av mig. Kom på det när jag var på flygplatsen i Paris, att man ju såklart köper med sig en ”jag har varit borta”-present till sin goda unge när man varit ute och rest. Minns själv hur glada jag och min lillebror var för att få den där klassiska godislådan ”flygfrakt” när mamma eller pappa flugit. Kommer ni ihåg den?

Iggy bestämde att jag skulle öppna, och han skulle blunda och försöka lyssna sig till vad det var i paketet. Spännande strategi.

Besvikelsen var helt klart där en liten sekund när han upptäckte att det INTE var godis (han skulle ändå få Halloweengodis senare på kvällen, så ville inte att det skulle bli för mycket), men det vände rätt snabbt när han såg att han fått en Masha-docka!

Vi tittar ooofta och myyyycket på den tecknade barnserien ”Masha och Björnen” som handlar om en busig liten brutta och hennes kompis / ställföreträdande förälder som hon bor hos.

Så Iggy tyckte det var jättekul att få en liten Masha att leka med.

Lycklig unge!

Tänk hörrni – att nu är JAG den som får komma hem med en ”jag har varit borta”-present. Som en sån där…förälder. Livet alltså, så galet ju.

Summan av kardemumman är alltså att den här resan ändå måste ses som 100% succé. Jag fick åka iväg och uppleva saker på egen hand (vilket var lääääänge sen) och Niklas och Iggy fixade det rätt bra här hemma. Det personliga/emotionella priset som Niklas fick betala var INTE för högt, och han föreslog till och med att vi borde göra om det här…! Då hajar ni hur bra det gick ändå.

Tänk va, så fint det kan bli. Nåt man liksom trodde var OMÖJLIGT funkade faktiskt rätt bra. Det är precis sånt som gör att livet fortsätter att kännas spännande, utvecklande och HÄRLIGT.

Jag är ju i vanliga fall bra på att drömma stort och inte se saker som oöverstigliga. Men på just den här fronten har vi blivit så brända att det var extremt läskigt att försöka sig på det igen. Men nu vet vi att vi fixar det – med rätt förutsättningar. Tack för det, livet.

NÄR LIVET ÖVERRASKAR EN SÅDÄR GENOMLJUVLIGT

Jag är SÅ GLAD att jag kom iväg på den här resan. SÅ TACKSAM. När Jossan och jag pratade om möjligheten att åka iväg på det här första gången, så var min blixtsnabba spontana tanke: ”Mysigt värre, men nääää det går ju inte”. På grund av Niklas insomni och det eventuella kaos och höga emotionella pris som vi kunde få betala för att jag skulle vara borta flera dagar OCH nätter i rad.

Men upplägget var liksom bara FÖR bra för att jag skulle kunna släppa det, så efter att initialt ha tackat nej så pratade jag ihop mig med Niklas – som absolut tyckte att jag skulle åka.

Jag var VÄLDIGT tveksam, grät en skvätt och såg de värsta av scenarier framför mig; ett kiddo som vaknar flertalet gånger per natt och en utmattad Niklas som efter tre sömnlösa nätter och nada underlättning från mig på någon front dagtid skulle vara ett utbränt, ångestproppat vrak när jag kom hem.

Men efter att ha pratat igenom hur det skulle kunna bli, så kom vi fram till att det ändå fanns en chans att detta skulle funka:

1 // Iggy sover mycket bättre numera – ibland hela natten igenom utan ett enda uppvak. Så SÅ många extra väckningar (utöver det vanliga sömnkaoset Niklas lever med) skulle det kanske inte behöva bli.

2 // Vi skulle ju ha föris på dagtid, så skulle det bli noll sömn för Niklas del handlar det ju inte om att ratta kiddo mol allena från morgon till kväll, utan före och efter jobbet (för ja, det är just det där med att ta hand om någon annan när man själv är ett utbränt, ångestfyllt vrak som är det trixiga).

3 // Vi kunde förbereda alla inblandade svärmödrar och mor- och farföräldrar på att de kanske skulle behöva rycka in om sömnen uteblev helt.

Så vi bestämde oss för att jag skulle åka. Och jag är så innerligt glad för det, för vi har haft helt ljuvliga dagar här i Bretagne. Och jag har verkligen kunnat njuta till fullo, eftersom Niklas skickat bilder, små videoklipp och sms där han berättat att det faktiskt fortsatt att gå rätt BRA (!!!) därhemma.

Hans sömn är såklart sämre än vanligt, men inte katastrof. Allt FUNKAR, och grodan fortsätter på sitt guldgossespår. LÄTTNADEN, över att få de sms:en alltså.

Och just att jag fått veta att allt är okej därhemma har gjort att jag verkligen kunnat slappna av och NJUTA här. Njuta av att få bo på en oändligt vacker plats, njuta av att få sova ensam (vara ifred!) i ett härligt hotellrum, njuta av att få äta lokalt producerad ekologisk mat (trerätters till både lunch OCH middag – varje dag!) och njuta av att få uppleva nya människor och nya omgivningar PÅ EGEN HAND. Det var så enormt länge sen.

Den här känslan har jag i kroppen just nu. Så himla fint.

Att få sätta en tredagarsresa på listan över fina saker som hänt detta Njutningens År är oväntat, magiskt och bara så genomljuvligt. Och såklart ett fint kvitto på att livet ständigt rör sig framåt, och ständigt överraskar.

NÄR UNGE HERR MÄSTERFOTOGRAF FÅR GÅ LOSS

Då och då får Iggy fotograf-feeling, och säger ”Mamma, jag vill ta en bild!”. Det betyder att han vill knäppa loss med polaroidkameran. Ibland vill han att jag ska fota honom när han gör nåt lurigt (gärna stå på huvudet eller se arg ut).

Men oftast vill han själv ta kort, och då är det givetvis jag och Niklas som är hans fotoobjekt. Tänkte att ni skulle få se hur en sån session kan se ut.

Första bilden brukar bli ungefär som såhär. Det går lite för fort, det trycks på knappen lite för kvickt – och vips har vi fått (ännu) en bild på vårt tak.

Andra bilden brukar gå i linje med den ovan. Ett eller flera av fotoobjekten är inte riktigt redo, medan den andre ibland har hunnit fatta galoppen.

När båda objekten är med på noterna, börjar regisserandet.

Den unge mästerfotografen är mycket bestämd, och visar tydligt hur objekten ska agera framför kameran. Det blir sällan (läs aldrig) några snyggselfies, om vi säger så.

Nej, däremot en väldans massa varianter på fula miner. Att fota mamma och pappa som grimaserar är nästintill ORIMLIGT kul tycker unge herrn, som kan hålla på hur länge som helst.

Eftersom filmen till dessa kameror däremot är rätt så pricy, brukar fotoobjekten sätta stopp efter cirkus tre grimaschbilder.

Det samlade resultatet av den unge mästerfotografens senaste fotosession. Inte så pjåkigt!

Och jag måste säga att det är rätt befriande att ha en så ovanlig målbild för sina bilder som när man jobbar med unge herr Iggy. Tror vi kommer ha väldigt roligt åt de här bilderna i framtiden.💞

Vanja Wikströms webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Mode
Paulina Forsberg
Home
Andrea Brodin
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Lifestyle
Makeup by Lina
Hälsa
Ida Warg
Home
34 kvadrat
Mode
Mathilda Weihager
Lifestyle
Sandra Beijer
Lifestyle
Tess Montgomery
Mode
Petra Tungården
Hälsa
Foodjunkie
Lifestyle
Linn Herbertsson
Lifestyle
Susanne Barnekow
Mode
Fanny Ekstrand
Lifestyle
Elin Johansson
Mode
Emma Danielsson
Mode
Pamela Bellafesta
Hälsa
Josefines Yoga
Man
Niklas Berglind
Hälsa
Fannie Redman