Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Min Musik

Babysister stop and listen, if only for a while

Hurra, hurra, hurra, HURRAAAAA – för i dag är det min megafantastiska lillasysters födelsedaaaaag! Hon slank in i familjen när jag var 14 år gammal, och var det sötaste jag någonsin sett. Det är hon fortfarande. Klok, kompetent och sabla rolig är hon också.
 
Hedrar henne en smula extra här i el bloggo genom att posta en låt jag skrev till henne när hon var 18. Den heter ”Mini”, eftersom det är hennes smeknamn. Den handlar om hur sabla cool hon är, denna fina mänska. Så stolt å glad att jag får vara hennes storasyster. Love you Mini!
Klicka gärna på hjärtat så jag vet vilka inlägg ni gillar bäst!

Ödets ironi

vanja wikström musik

Men alltså. HUR knäppt är inte livet? På musikfronten har det ju liksom varit intet nytt så att säga rätt länge nu. Och så i går – bara för att jag skrev det där blogginlägget bergis, livet måste liksom påminna mig om att jag fortfarande inte vet ett skvatt eller har någon aning om vart mitt liv ska ta vägen – så damp det ner ett väldigt intressant mail.

Det var från min förlagssnubbe, Pelle. (Även känd som Idol-Pelle då han satt i juryn något år ha ha…) Huxflux så har en gammal låt jag skrivit pitchats till en artist, och ska nu spelas in. Det är ju bara för knäppt – vilken tajming va?

Pelle är en sjukt duktig snubbe, helt klart ett av de tyngsta namnen i branschen. Han jobbar främst mot Asien numera, då det är där som det fortfarande säljs skivor och går att göra pengar. Dessutom är artisterna helt bananasduktiga. Så min låt kommer spelas in av en tjej från Taiwan som tydligen är en riktig popstar i Asien HUR kul? Och HUR märkligt?! Ibland måste man ju bara ta sig för pannan för att livet bjussar på så knasiga överraskningar.

 

vanja wikström musik

Men jag tackar å tar emot, bockar ödmjukast inför musikguden som fick detta att hända. Vi får se vad det blir av låten. Fast egentligen spelar det ingen roll om den drar in några stålars eller inte. Jag tycker bara att det är så jävla kul att jag kan sätta ”Har skrivit låt åt Taiwanesisk popstar” på min bucket list, ha ha.

Skickade i alla fall tillbaka förlagskontraktet med vändande post (ivrig? jag? vaddå?), och tryckte på Max Martin som frimärke. Kändes ju passande.

 

Tack for the love

vanja wikström 3

Tack söta fina ni! Vilken respons på inlägget om min livsresa so far. Så mycket fina ord. Love you.

Ovan är nåt annat jag hittade i byrålådan under rensningen, nåt som knyter an till just det där med att livet är upp och ner och fram och tillbaka. Det är utkast på bookleten till min skiva. Jag ville att den skulle kännas som en dagbok, eftersom låttexterna var just en dagbok från ett par omvälvande år av mitt liv.

 

vanja wikström musik

Har inte sett de här grejerna på så himla länge, så nu var det skoj att kika på dem igen.

 

vanja wikström 2

Minns att precis när layouten var klar (och jag var SÅ nöjd) så sa skivbolaget att det bara var att kasta allt i papperskorgen och börja om på nytt. En kille vid namn Charlie Winston hade precis släppt sin platta, och han hade också en dagboksliknande booklet.

Han fick en stor hit med den här låten som ni säkert känner igen, och då menade skivbolaget att eftersom hans platta blev så stor kunde inte jag köra samma tema. Jag blev skogstokig. Stred som ett bi, och fick till slut dem att ändra på sig, och jag fick köra vidare på min bookletdesign (för övrigt formgiven av min brorsas grymt begåvade fru).

Men det var så jäkla mycket ångest när jag fick det där mailet minns jag,; nåt vi jobbat så hårt på så länge skrotade de i ett nafs, och tyckte att det var väl bara att hitta på nåt annat, typ.

 

vanja wikström 5

Den här bilden var det också ett satans hallå om. Den var ett tag tänkt som omslagsbild, men då fick jag höra att jag absoluuuut inte fick ha min älskade svarta keps på mig på pressbilder eller spelningar. För det hade nån annan artist haft, och den skulle jag inte kopplas ihop med tyckte de.

Jag var vid den tiden kepsberoende, och gick – på riktigt – inte ut utan huvudbonad. Bar hatt varje dag i fyra års tid. (Jupp, jag är liksom en sån som….ehhh….snöar in på grejer.) Så att kasta hatten var lite som att be mig gå naken.

Hursomhelst – det är precis såna här saker som gör att jag INTE saknar musikindustrin.

 

vanja wikström 6

Gamla pressbilder. Med den förbjudna kepan.

 

vanja wikström musik

Hittade också en massa annat lurt – nerbrända trumloopar, studioprogram och listor över filer på låtar som skulle till mixning.

 

vanja wikström

Det är lite intressant tycker jag, det här med att nåt som betydde ALLT för bara några år sen, nu bara är minnen i en byrålåda. Som inte egentligen betyder något mer – än just att de påminner om att de en gång betydde ALLT.

 

 

Vanja Wikströms webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Mode
Fanny Ekstrand
Hälsa
Ida Warg
Home
Andrea Brodin
Lifestyle
Vanja Wikström
Lifestyle
Sandra Beijer
Lifestyle
Tess Montgomery
Hälsa
Foodjunkie
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Mode
Petra Tungården
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Mode
Pamela Bellafesta
Lifestyle
Linn Herbertsson
Mode
Chrystelle Eriksberger
Lifestyle
Elin Johansson
Lifestyle
Susanne Barnekow
Home
34 kvadrat
Mode
Paulina Forsberg
Lifestyle
Makeup by Lina
Hälsa
Fannie Redman
Hälsa
Josefines Yoga
Man
Niklas Berglind