Mobilen avslöjar att den här bilden inte är pinfärsk. Nope, den är tagen för nästan exakt sex år sen. I Paris. På en av mina favorititalienare. I 11:e arrondissemanget. Samma arrondissemang (arrondissemang är alltså de områden som staden Paris är uppdelade i) som konsertlokalen Bataclan ligger i. Bataclan som var en av måltavlorna för veckans fruktansvärda terroristdåd.

När jag gick in på Facebook i går möttes jag av en lång lista på de av mina vänner och bekanta som är bosatta i Paris som hade markerat sig som säkra. Otroligt obehagligt att se. Dels för att jag var orolig att någon av dem skulle vara skadad, dels för att en sån typ av lista ens ska behövas. Jag fick verkligen känslan av att världen befinner sig i krig. Och det gör den ju, ständigt. Dessvärre.

Människans oförmåga att förlåta och glömma orsakar gång på gång på gång fruktansvärda saker, och ibland känns det bara hopplöst. Hur ska det sluta, liksom?

Som ni vet har ju jag spenderat väldigt mycket tid i Paris. Mitt skivbolag låg där, och alla de jag jobbade närmast med på musikfronten bodde/bor där. Bilden ovan är tagen på en av mina otaliga resor till denna fantastiska stad, på en kväll i oktober 2009 som jag spenderade med att unna mig en härlig tallrik antipasti och ett gott glas rött på en av mina favoritställen.

Middagen åt jag på egen hand, som så många andra gånger när jag var i Paris. Jag jobbade eller hade möten på dagarna, och kvällarna tyckte jag nästan alltid bäst om att spendera för mig själv. Då behövde jag inte prestera för någon, inte övertyga någon om min förträfflighet. Jag kunde bara vara. Och jag ÄLSKADE dessa solokvist-kvällar. Att sitta och reflektera över allt det galna jag fick vara med om, i sällskap av ett glas rött och god mat. Himmelriket.

Det var länge sen jag var i Paris nu, flera år sen. Men fortfarande känns det som att jag har ett alldeles särskilt band till den stan. Och kanske framförallt till dess musikliv. Därför berörde det mig extra illa att ett av terrorattentaten skett i en konsertlokal. Istället för att under en kväll få njuta av nåt man berörs av, får man fly i skräck. Eller ännu värre, inte hinna fly alls. Så vidrigt.

Världen står i brand och det känns för jävligt. Givetvis är det inte bara Paris som brinner; lågorna slukar offer i alla delar av världen, hela tiden. Och givetvis ska vi uppmärksamma alla som påverkas av människans oförmåga att förlåta. Men framförallt ska vi vara väldigt noga med en sak nu – och det är något som vi ALLA kan göra. Och det är att INTE släppa in rädslan som kommer som ett brev på posten efter såna här händelser. För med rädslan kommer misstänksamheten, med misstänksamheten kommer hatet. Och med hatet kommer ännu mera bränder.

Det är inte hat som är motsatsen till kärlek, det är rädsla. Rädsla står för allt ont som sker i den här världen, och släpper vi in den i våra system har vi förlorat. Att släppa in rädslan i sitt system kan vara att börja titta snett på de som ser annorlunda ut på gatan. Att inte ge mänskor en chans. Eller att överväga om inte Sverigedemokraterna kan erbjuda nåt slags skydd i och med sin politik ändå (nej nej och åter NEJ).

Rädslan är det som gör att vår värld brinner just nu, släpp inte in den. Snälla.

Ibland händer utomjordiskt coola saker. Som att man får en frukosträtt uppkallad efter sig på sitt absoluta favvoställe. Eller som att en löjligt begåvad mänska får för sig att rita av en. Kolla kooollaaaa KOOOLLAAAAAAAA på bilden ovan! Oh My Fucking GOD vad fin den är! Det är alltså jag, yours truly, VANJA WIKSTRÖM som inspirerat till detta mästerverk, inspirerad av denna Dagens Momspo! Blir typ avis på mig själv att jag får vara med om detta.

 

Spana in detaljarbetet! HUR fint? Hon har fått med så många saker som jag äääälskar; trianglar, leopardmönster, zebra, en påfågelfjäder, hjärtan, blommor, yin och yang…

Mänskan som gjort denna illustration heter Caroline, och ni minns kanske att jag bloggat om detta en gång tidigare? När jag upptäckte ovan teckning genom att snoka runt som en rackarns stalker på Carolines Insta? Om inte, friska upp minnet här!

Hursomhelst så bestämde sig denna fantastiska mänska att GE ILLUSTRATIONEN TILL MIG, så nu är denna darling i MIN ÄGO! HUR gulligt? Storyn bakom illusen är (för er som inte klickade på friska upp minnet-länken alldeles nyss) alltså att Caroline haft skapartorka, men blivit inspirerad att illustrera igen tack vare min å Jossans poddis. Vilket i SIG är helt f*cking mindblowing. Att detta sen resulterat i den kanske SNYGGASTE OCH MEST SJÄLVFÖRTROENDEBOOSTANDE TECKNINGEN EVER är en fet rackarns bonus – grädde på glassen with a cherry on top täckt med kärleksglitter.

 

Bild från Snappis, när denna fantastiskt begåvade (och sjukt trevliga) mänska slank förbi glammiskontoret för att presenta mig med sitt fina verk. Men vet ni vad? Det tar inte slut här. Caroline hade nämligen med sig en bonus. Hon hade sett avsnittet på YouTube där jag gråter som en liten flod. I det säger jag att jag är en ugly crier. Detta inspirerade till…

 

…detta mästerverk! Allså, jag dog typ litegrann när jag fick denna. Den är så GALET fin, och SÅ lik?! Förstår inte hur man kan få fram sånt här på papper med hjälp av en penna och sin fantasi? Carolines tanke med denna var att visa mig att jag:

1) Inte är en ugly crier

2) Ska påminnas om att gråta är någonting vackert, på så många plan. (Vilket det ju också är.)

 

Behöver jag säga att jag:

1) Älskar äälskaaaar ÄÄÄLSKAAAAR dessa illustrationer?

2) Är så impad av Caroline att jag nästan går av på mitten?

3) Kommer rama in dessa omedelbums och sätta upp någonstans där jag ser dem KONSTANT?

Är så stolt, så glad och så tacksam att jag får vara med om sånt här. TACK underbara, fina, omtänksamma, begåvade Caroline för dessa illustrationer! De kommer inspirera mig varenda rackarns dag och göra mitt liv mycket, mycket härligare. #SkickarEnNästanObehagligtHårdCyberkram

 

Jag har haft en SÅ BRA DAG i dag! Käkade frulle på mitt home away from home Nytorget 6 – som körde helvegansk frullemeny vilket var kul (och gott!) – och slank sen förbi glammisoffice några minuter, på väg till vårdcentralen. Pratade med glammis-Lovisa och grät en skvätt, vilket kändes jättebra.

Sen slank jag till vårdcentralen där jag fick träffa en ung kvinnlig läkare (jag blir alltid så GLAD när man möts av yrkesKVINNOR) som kändes väldigt bra. Jag grät en skvätt där också, och hon kollade att allt stod rätt till med mig rent neurologiskt eftersom jag upplever yrsel- och lightheadedkänslor (känns lite som att jag ständigt befinner mig på en båt).

Neurologin var det inget fel på (hurra!), och läkaren tyckte också att det lät som att det var stressen som låg bakom. Ordinerade VILA och skickade iväg mig på att ta blodprover för att kolla lite annat. Har ett återbesök inbokat om en vecka, förhoppningsvis känns det bättre då, och förhoppningsvis är det inget galet med mina blodprover. Känns hursomhelst SÅ SKÖNT att jag pratat med en läkare och tagit prover, känner att jag TAR ANSVAR.

Gick sen tillbaka till glammisoffice (längtade efter mina glammisar, och ville visa dem att jag fortfarande lever). Grät ännu mer, och pratade pratade pratade och skrattade skrattade skrattade. Att hänga där med dem var en ren rackarns lisa för själen, och det fick mig att må SÅ BRA. De är så kloka, och de har alla blivit tilltufsade av livet på olika sätt vilket gör att de har så kloka råd att komma med. Och de är så bra på att lyssna, och på att underlätta.

Slutade med att jag nog hängde på office i tre timmar (vi passade på att styra upp en härlig lunch också), pratandes och skrattandes och gråtandes. Men på ett härligt sätt om ni förstår. ÄLSKAR mina glammisar – vad skulle jag göra utan dessa personer i mitt liv? Är så tacksam att jag får hänga med så fina, förstående och vackra mänskor.

På office kom vi även fram till att Lovisa ska ta över en del av mina arbetsuppgifter, så att jag kan släppa taget lite mer. Det kändes SÅ SKÖNT. Så jag gick därifrån på lätta fötter och med varmt hjärta, och passade på att unna mig lite mer retail therapy.

Shoppade guldiga glitterplagg på Monki (jag vill ha in mer glitter i min vardag känner jag), och hittade en superfin vas på Habitat. Och när jag ska betala vasen säger tjejen i kassan att hon läser bloggen! Jag blev SÅ JÄKLA GLAD! Det var preciiiis vad jag behövde! Och jag fiskade fram håven och sa rakt på sak att jag behöver extra kärlek just nu  – SÅ BERÄTTA VARFÖR DU TYCKER OM MIN BLOGG?! Och det gjorde hon, så TACK fina Frida på Habitat i Skrapan för att du gjorde mig så glad så glad så GLAD!

Efter detta slank jag iväg på ett möte med Jossan och denna härliga brutta som kändes RACKARNS JÄKLA BRA. Ytterligare en glädjeinjektion.

Avslutade dagen med – yes you guessed it – ännu lite mer retail therapy innan jag gick hem och lekte loss med grodan som var på sitt allra soligaste humör och så god så god. Lyckan.

Summan av kardemumman är att i slutet av denna dagen kände jag mig nästan normal igen, rent fysiskt. Inte 100%, men jag kände mig 70%…”normal”. Och det var en fantastisk känsla – jag får liksom hopp om att jag inte har låtit detta gå för långt. Och hopp om att det kommer bli bra igen, jag kommer kunna…fungera. Nu är det rätt sent och känslan av att vara på en båt är tillbaka – det betyder GÅ OCH LÄGG DIG. Jag vet att jag såklart inte är ”fixad” än, men det kändes SÅ BRA att jag fick en smak på att det faktiskt kommer kunna bli bättre det här.

I dag var den första dagen som jag kände att jag kunde släppa allt – på riktigt. Det har resulterat i att det varit tyst i huvudet i dag, och jag har känt en sån enorm lättnad. Det är som att min hjärna har varit molnig, och nu är det klart väder, typ. Jag känner ETT LUGN som jag inte känt på…flera år tror jag.

Mitt normaltillstånd är annars att det ALLTID är något som processas i min hjärna, det är alltid nåt jag håller på och ”löser” på nåt sätt. Men nu är det som att hjärnan har stängt av. Inte på så sätt att jag inte kan använda den såklart, men det där ständiga…tjattret är borta. Vet inte om det är tillfälligt, men hursomhelst är det väldigt väldigt skönt. Känner mig typ fem kilo lättare, i huvudet.

Jag vill ju alltid se möjligheter, och jag tror verkligen (precis som flera av er som varit i samma sits även skrivit i era mail och kommentarer) att det här är nåt jag kommer vara tacksam för. Och jag känner redan att jag är det. Det här kommer få mig att leva ett bättre liv i det långa loppet. Jag kommer ändra mitt sätt att leva och jobba, och jag kommer att få må ÄNNU bättre än jag gjort tidigare. Det blir bra det här.