Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Livet

Hur mår jag nu då?

vanja wikströmNu var det ett litet tag sen jag uppdaterade er på HSMJE-fronten** (Hur Sjuttsingen Mår Jag Egentligen), så tänkte skriva lite om det. Jag mår MYCKET BÄTTRE! Nästan normalt, skulle jag nog våga mig på att säga faktiskt. Jag har tagit den här smällen på tusen procents allvar (blev helt f*cking LIVRÄDD faktiskt) och vidtagit ett antal åtgärder:

 

– Jag har dragit ner väsentligt på min skärmtid och upptäckt att jag det faktiskt är fysiskt möjligt att gå omkring/sitta på en buss/existera utan att ständigt ha mina ögon fastklistrade vid någon typ av skärm.

– Jag har gått och lagt mig TIDIGT (vissa kvällar strax efter kl 21!) och sovit sovit sovit.

– Jag har sagt NEJ istället för JA när jag känt att jag inte orkat. Missade detta asmysiga häng pga mitt nyfunna nejsägande, men var helt utpumpad just den dagen och stupade i säng kl 21.15.

– Jag har gjort saker som inte på nåt sätt är kopplade till jobb, utan som bara har som syfte att göra mig glad. Detta har inneburit att jag shoppat som en GALNING. Och det har varit fullkomligt LJUVLIGT.

– Jag har gått till vårdcentralen och pratat med en läkare. Tagit blodprover och gjort neurologiska tester, och fått MVG på allt. Inget fysiskt fel på mig alltså (som läkaren kunde hitta i alla fall). Min yrselkrasch med efterföljande lightheadedness känns 100% stressrelaterad. Skönt att få det svart på vitt och utesluta andra eventuella lurigheter.

– Jag har träffat mina vänner. En masse. Och det har varit SÅ JÄVLA NICE. Fattar inte att jag prioriterat bort dem så mycket. Usch.

 

I helgen har det gått två veckor sen jag yrselkraschade, och jag har inte fått någon mer ”attack”. Har känt mig lightheaded mer eller mindre konstant sen dess (olika mycket olika dagar), men sen två dagar känns även den i princip borta. Så jag tror jag har ”lagat” mig själv ganska bra.

Viktigt nu är såklart att INTE falla tillbaka i gamla mönster – BIG FAT NO NO! Nej, det här är det nya sättet för mig att leva. Jag har fått en riktig rackarns scare och kommer göra allt för att slippa den ångest det innebar igen. För det fina i kråksången är att jag upptäckt det kanske viktigaste av allt – att jag faktiskt HAR jobbat och fått saker gjorda, ”trots” att jag levt annorlunda de här två veckorna. Allt kokar ner till att det är kraven som JAG ställer på mig själv som ställer till det.

Jag KAN fortsätta att göra allt som jag tycker är roligt, men för att det ska funka måste jag hitta en nivå som är RIMLIG och TILLRÄCKLIG inom de områden jag verkar. Det innebär att saker som att svara på allaallaallla kommentarer på el bloggo tyvärr får stryka på foten. (Givetvis svarar jag på frågor och sånt, jag kommer inte bli dödstyst!) Det innebär också att jag kommer säga nej till saker jag hade velat göra, men måste välja bort för att energin helt enkelt inte räcker till.

Summan av kardemumman är att jag mår bra igen, men jag vet att jag trampar på skör mark och att jag måste hålla de riktlinjer som jag satt upp för mig själv. Och jag måste lära mig att TILLRÄCKLIGT är…tillräckligt. Jag måste inte leverera guldstjärna och plus i kanten, inte alltid. Ibland kan de dyka upp som glitterströssel på nyår, men de får vara en bonus. Inte en konstant prestation, för det går inte Har jag ju upptäckt.

Återigen – TACK för er omtanke, för alla råd och tips och mail och stories som ni delar med er av. I love you!

The loop of life 2.0

Processed with VSCOcam with hb1 presetJag skrev ju om the loop of life nyligen, hur allt liksom går i cirklar och att man bjuds på oväntade möten med oväntade mänskor på vägen genom livet. Här är ytterligare en sån grej. I dag postade jag ovan brev. Det innehåller ett förlagskontrakt för en låt jag skrivit som kommer ges ut av en annan artist. Men det är slutet på loopen (eller vem vet – kanske ännu en början bara?).

I början av loopen hittar man en 25-årig Vanja. Nyseparerad från ett låååångt förhållande (ni poddislyssnare känner personen som fanns i mitt liv innan Niklas som Mr Lidingö), hjärtekrossad och deprimerad. Hon skriver en massa låtar och drömmer stora drömmar. Skickar ut en sabla massa demos kors å tvärs med låtar som handlar om uppbrott och sorg, och FÅR SVAR från Pelle Lidell på Murlyn Music – den tidens absolut hetaste produktionsbolag.

Murlyn var upphovsmännen bakom några av den tidens största låtar – som Toxic med Brittan. De försåg även Janet Jackson, Jennifer Lopez och Sugababes (bland måååånga andra) med superhits. Och Pelle Lidell var VD på Murlyn. Ni förstår hur BANANAS det var att få ett mail från honom – att han gillade låtarna på demoplattan och ville att jag skulle komma på möte.

På darrande ben slank jag dit en mörk och snöig eftermiddag. Hade möte med Pelle som öste lovord över mitt låtskrivande (!!!) och sen presenterade mig för alla på Murlyn (mina stora låtskrivar/producentidoler!) som en ny lovande talang. Behöver jag säga att om jag pulsade dit så flög jag hem?

För att göra en lååång historia kort så blev det inget av mitt och Pelles samarbete då, framförallt pga personliga skäl som omöjliggjorde det mesta. Men. Våra vägar möttes igen i the loop of life, och numera är han European A&R Executive på Universal, och har precis pitchat iväg en av mina co-writes till en annan artist. Sjukt kul såklart, och ytterligare en spännande loop som livet bjussat på.

Så – med de här loop of life-inläggen vill jag säga att även om livet just i dag känns ASTRIST och fullkomligt händelselöst, eller till och med värdelöst för att du blivit besviken på nåt – så vet man aldrig vad morgondagen bjuder på. Kanske är det i morgon som just du blir överraskad av en av livets loopar?

The loop of life

vanja wikström

Livet alltså. Det är ett jäkligt skojigt fenomen. Nåt av det roligaste med det (tycker jag) är hur saker och ting går i cykler och berör varandra. Ibland separerade av årtionden, men beröringspunkten finns likväl där.

Som bilden ovan till exempel. Den är tagen 2007. Jag är 29 år, och har varit tillsammans med Niklas i två år. Det är han som står bakom kameran, och det spännande med just den här bilden är att den är tagen på cykelkarusellen i Nytorgets lekpark. Samma cykelkarusell som Iggy nu åker på – vårt BARN som vi har producerat tillsammans.

Tänk om jag hade vetat det den där februarikvällen när denna bild togs – om åtta år kommer mitt och Niklas gemensamma kiddo leka på exakt samma plats, sitta på exakt samma karusell. Spännande beröringspunkt.

 

vanja wikströmEller som den här bilden. Jag slank in i mitt eget bloggarkiv och läste lite om förra årets Berlinresa som jag gjorde med min pappa, min syster och min bror. Hittade denna Dagens Momspo som var en av de första bilderna vi tog när vi landat i stan. Och inser att den är tagen på EXAKT samma ställe som jag befann mig på nyligen när jag svischade fram å tillbaks till Berlin över dagen. EXAKT!

Ni som sett klippet på YouTube kanske känner igen er – för några veckor sen stod jag alltså på preciiiiiis samma plats och tittade på den magiskt snygga kyrkan ni ser bakom mig. Kände absolut inte igen mig när jag var där, det var först när jag såg den här bilden som jag fattade att jag lyckats bestiga exakt samma kvadratmeter mark de två gånger jag varit i Berlin.

Tänk om jag vetat det när jag stod där 2014 – att jag ett år senare skulle bli ditsvischad över dagen, för att min blogg växt sig så pass stor att ett företag tyckte det var värt att betala för att flyga dit mig för ett event? Spännande beröringspunkt.

 

[youtube id=”gaSCc5ITAbQ”]

Eller som den här (extremt korta men o så ljuva) videon. Som musikfanatiker lusläste jag alla LP-omslag (jupp, det var LP som gällde när jag var kiddo #gammelgädda) och sen cd-booklets från första till sista bokstaven. Jag kunde namnen på ALLA musiker, producenter, mastrare och mixare som varit inblandade i mina favoritartisters plattor. Ett av namnen var Bob Clearmountain. En legendarisk mänska som mixat David Bowies Let´s Dance-platta, och Bruce Springsteens Born In The USA. Han har också strösslat sitt magiska glitter över The Cure, The Corrs, Tori Amos, Robbie Williams, Sheryl Crow, Toto…ja, en jäkla massa fräsi fräsi-mänskor helt enkelt.

Och sen blev det så att han mixade MIN PLATTA. Jupp. Han gjorde det till och med till ett lägre pris än vanligt, eftersom han verkligen gillade låtarna. Bananas. I kubik. Jag fick honom att spela in denna korta hälsning ovan så att jag skulle ha på film att detta vansinniga faktiskt hände. Tänk om jag hade vetat detta när jag låg och lusläste skivomslag som elvaåring – att BOB FUCKING CLEARMOUNTAIN skulle mixa MIN platta? Jag hade typ dött. Rackarns spännande beröringspunkt.

Sånt här händer hela tiden, på i det stora och i det lilla. Och det är just precis sånt här som gör livet så otroligt spännande – och som bevisar gång på gång på gång att man aldrig aldrig ALDRIG vet vad för spännande saker som ligger i ens framtid.

 

 

Vanja Wikströms webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Home
Andrea Brodin
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Lifestyle
Makeup by Lina
Hälsa
Ida Warg
Home
34 kvadrat
Mode
Mathilda Weihager
Lifestyle
Sandra Beijer
Lifestyle
Tess Montgomery
Mode
Petra Tungården
Hälsa
Foodjunkie
Lifestyle
Linn Herbertsson
Lifestyle
Susanne Barnekow
Mode
Fanny Ekstrand
Lifestyle
Elin Johansson
Mode
Paulina Forsberg
Mode
Emma Danielsson
Mode
Pamela Bellafesta
Hälsa
Josefines Yoga
Man
Niklas Berglind
Hälsa
Fannie Redman