Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Förlossningsberättelse

Förlossningsberättelse planerat kejsarsnitt del 2

vanja wikström förlossningsberättelse

Okej girls – nu ääääntliiiigen har jag tagit mig tid att plita ner andra delen av min förlossningsberättesle som resulterade i den här rara lilla varelsen. Sorryborry för att det tagit aaaaplång tid, men nu kör vi!

Första delen av förlossningsberättelsen hittas här, och när vi avslutade senast så hade jag precis fått alla bedövningar, och låg preppad på operationsbordet när kirurgen kom in.

Kirurgen var alltså denna bastanta pondusdam från Östeuropa, och vi hade ju träffat henne tidigare på inskrivningen och kände oss väldigt trygga med henne. Hon steg in på andra sidan skynket, och Niklas höll min hand på ”vår” sida. Kirurgen och sköterskorna satte igång med vad sjuttsingen de nu gjorde (tvättade mig antar jag) och började småprata med varandra. På vår sida skynket satt också en sköterska som talade om för oss vad som hände hela tiden vilket var väldigt tryggt.

Kirurgen och operationssköterskorna bakom skynket pratade inte med oss, utan med varandra. Och de snicksnackade om sommarhus i Spanien. Vilket var SÅ himla skönt. Det var så normalt liksom. Man kände verkligen att ”jajemän, det här är bara ännu en dag på jobbet för dem”. Och de gillade jag, det normaliserade hela situationen. Det var så stort ändå allting som man kände och som hände, så det var skönt att det inte ökades på ytterligare. Radion som skvalade i bakgrunden i kombination med teamets sommarhussnack gjorde att jag blev lugnare.

Men visst var jag nervös. Jag har aldrig förr opererats (jo, ögonen iofs när jag lasrade dem för 15 år sen, men det var en helt annan sak), så att göra det när man dessutom är vaken var inget jag hade lust att leva mig in i innan snittet. Jag hade mest fokuserat på att det skulle komma en bebis. Och väl på operationsbordet så försökte jag göra samma sak: foka på bebis och inte på operationen.

Det jag var mest rädd för var att jag skulle få panik när de skar och röjde runt i min mage. Jag vet ju att ett snitt är en omfattande procedur, så jag var nojig för att jag skulle tycka det var sjukt läskigt. Att man skulle känna att de grävde runt i en. Men! Här kan jag lugna alla kommande snittisar, för det var verkligen inte särskilt läskigt alls. Visst, man kände att de gjorde någonting där bakom skynket, men absolut inte vad. Och det var ingen smärta överhuvudtaget.

Själva snittandet tog väl kanske runt 15 minuter. Jag och Niklas småpratade litegrann under tiden, och sköterskan som satt bredvid pratade med oss. Jag försökte att inte tänka på att de höll på att greja runt med kniv i min mage, och stålsatte mig för den läskiga biten när bebisen skulle plockas ut. Hade hört att det kunde gå lite ruffigt till. Att eftersom man inte har några krystvärkar som puttar ut bebisen, så måste operationsteamet trycka på magen för att pressa ut den. Och detta kunde tydligen bli lite röjigt och upplevas hårt och lite brutalt.

Men! Återigen kan jag lugna er. För helt plötsligt så hör vi ”Nämen vilken liten tjockis!” bakom skynket. Sekunden efter säger kirurgen ”grattis!” och sköterskorna skrattar och kommer med glada tillrop. Och vips så kommer de med Iggy i sina händer och lägger honom på mitt bröst. Jag märkte alltså inte alls själva utplockandet…! Jag trodde att de kanske hade kommit halvvägs med operationen, men absolut inte att de redan hade fiskat fram vår bebis. Det säger en del om hur o-jobbigt det var (i alla fall för mig/oss, kan ju bara utgå från hur vi upplevde det).

Iggy las på mitt bröst, inlindad i en handduk. Det första jag gjorde var att titta så att han såg frisk ut. De sista graviditetsveckorna hade jag nämligen börjat oroa mig nåt fruktansvärt för att något skulle vara fel. Hade aldrig tänkt tanken innan att man ju faktiskt kan få ett sjukt barn, och när mina vänner varit preggo så förutsatte jag bara att deras bebisar var ok. Visste inte riktigt hur det gick till att vara gravid, och trodde nog att man testade allt och var 100% säker på vad man hade att vänta sig. Nu vet jag ju mer hur det funkar. Kan tänka mig att det är sjukt vanligt att man börjar tänka såna tankar några veckor innan bebben ska komma.

Så, när han damp ner på mitt bröst så tittade jag på honom, såg att allt såg ut som det skulle och kände en lättnad blandad med en helt overklig glädje. Jag kunde inte fatta att detta var bebisen som legat i min mage! Att det blev en riktig bebis! Det var så stort att det liksom blev för stort. Ogreppbart. Men glad som attan var jag, och en millisekund efter att han lagts på mig så bölade jag som Niagarafallen. Oj vad jag grät. Och oj vad Niklas grät. Vi grät och grät och grät. Och grät.

Piggly var inte blodig, kletig eller så, däremot var han knallblå. Eller lila rättare sagt. Snittbebisar kan ju ofta ha andningsproblem precis när de kommer ut. Då de inte trycks ut genom födelsekanalen så pressas inte allt fostervatten ut ur deras lungor. Så ofta behöver de rensas ganska omgående efter att de kommit ut. Detta visste vi, så därför var det inte så oväntat eller läskigt när sköterskorna fiskade bort honom ganska kvickt igen och tog honom till barnbordet för lite uppstyrning.

 

Niklas fick följa med till barnbordet, och där donade de med Iggy så att hans andning kom på banan. Niklas tyckte det var lite läskigt, men ganska snabbt blev andningen normal. I videon ovan har de precis fått ordning på andningen, Piggly är bara några minuter gammal. Efter det fick Niklas klippa navelsträngen (den var ju redan avklippt, men han fick klippa på det som satt på Iggy). Det tyckte han var sjukt obehagligt, vilket jag förstår. Att klippa i sin nyfödda bebbe är väl inte det första man längtar efter. Men Niklas kände att det ju var något som man var tvungen att uppleva när man nu fick chansen, så han klippte. Och svimmade inte. 😉

 

När andningen var på banan började Igster skrika. Han vägdes (se klipp ovan) och mättes. Allt i sällskap av sköterskor och den nyblivna pappan. Hela den här andnings/vägningsproceduren tog kanske runt tio minuter, och då låg jag kvar på operationsbordet. Sköterskan satt kvar bredvid och småpratade (jag fick för mig att jag var tvungen att vara trevlig och social och började fråga henne om hennes studier och gudvetvad), och kirurgteamet pysslade på bakom skynket. De styrde ju upp efter snittet förstod jag, men inte heller det kändes. Iggy vägde 3465 gram och var 48 cm lång. Tydligen var han tung för sina centimetrar, så det var därför som kirurgen hade utbrustit ”vilken liten tjockis!” när hon plockade ut honom, ha ha…

En sak var lite märklig dock, och det var att ligga där själv med sköterskan medan Niklas var borta vid barnbordet med Iggy. Jordens största grej hade just skett, men vips så var guldklimpen borta och jag snicksnackade med en sköterskestudent om hennes karriärsambitioner. Helt klart surrealistiskt. Jag tror det tog runt tio minuter (kanske kortare) innan Iggy kom tillbaks till mig, men det kändes längre. Jag hörde hur de pratade (barnbordet var några meter bort) och grejade med Iggys andning. Eftersom de där tio minutrarna kändes som trettio, så hann jag såklart bli lite orolig – var allt som det skulle? Men då kunde jag fråga sköterskan, och hon visste ju att det inte var någon fara. Så då blev jag lugn.

 

Niklas tyckte såklart det var helt fantastiskt att få hänga med Igster när han var alldeles pinfärsk. Och jag tycker det var väldigt fint att de fick ett par minuter helt för sig själva där i början. I klippet har Piggly vägts och mätts, och Niklas klappar lite på honom innan han bär bort honom till mig. Så sjukt att tänka att Niklas hade blivit pappa till den här goda goda bebin bara minuter innan.

 

vanja wikström förlossningsberättelse 2

När Piggly var färdigpysslad kom Niklas med honom i famnen, och la honom på mitt bröst. Det var så himla himla fint. Min älskling hade blivit pappa, och kom bärandes på vår pinfärska bebis. Nu var Iggy inte alls lila längre, och jag var helt förundrad över hur denna krabat bara minuter innan hade bott och levt i min mage. Det kändes faktiskt helt sjukt, i brist på tjusigare beskrivning.

 

Här kommer Niklas fram med Iggy, och jag får se honom för andra gången. Han var så otroligt fin. Jag minns att jag var så fascinerad av hans hudfärg – hur kan man se så fin ut efter att ha bott i vatten och en massa gegga inuti en mage i nästan ett år? En sköterska filmade denna snutt, och tog även bilden ovan. Jag rekommenderar nog inte att man filmar för mycket själv – risken är att man känner stressen att dokumentera, och missar att vara i nuet i själva upplevelsen. Vi fick inte filma med ”Gravid vecka för vecka”-teamet (av sekretesskäl för personalens skull). Däremot erbjöd sig en sköterska att filma lite åt oss, som vi kunde ha som minne.

Tror däremot att det är helt ok att filma med sin mobil i förlossnings/operationssalen för de som vill. Det var nog det att vi kom med ett helt filmteam som gjorde att vi fick nej. Det blev lite för stort.

Medan vi låg och klappade på vår lilla lilla bebis sydde de ihop mig på andra sidan skynket. Antar jag. Det var heller ingenting jag märkte av. Dels kändes det ingenting, och dels var vi för upptagna med att fascineras över Iggy för att tänka på nåt annat. Men jag kan helt ärligt säga att jag inte kände ett skvatt att de sydde ihop mig.

När de var klara med pysslandet på andra sidan skynket så tog de bort det. Och då minns jag att jag blev så himla förvånad, för där låg två ben som var böjda, med uppdragna knän. Mina ben låg ju ner, och var raka. Det var jag säker på, så det kunde ju inte vara mina ben, de där böjda sakerna. Så vems var benen egentligen? Nu låter det ju superknäppt att jag tänkte så, men det var vad som for igenom mitt huvud sekunderna efter att de plockat ner skynket.

Jag insåg ju rätt snart att det var mina ben och förstod då lite mer varför själva snittet inte hade känts eller varit obehagligt. Jag hade helt enkelt ingen som helst koll på vad som skedde där bakom skynket rent fysiskt, även om jag kanske inbillade mig det. Jag kände ju inte mina ben eller min underkropp, och det gjorde att de hade nog kunnat göra precis vadsomhelst därbakom (såga av fötterna typ) utan att jag hade fattat vad de gjorde. Svårt (omöjligt) att förklara känslan, men jag kan i alla fall säga såhär, att när snittet var över tänkte jag omedelbart att om jag hade vetat hur det kändes, så hade jag inte varit nervös, orolig eller rädd överhuvudtaget innan.

Känslan var lite som att ”men hallååååå – vad var jag nojig över? Det här var ju faktiskt inte obehagligt alls!”. Lite som när man vågar sig på en extra läskig ride på nån nöjespark, och efteråt undrar varför man ens tvekade. Åsså vill man göra det en gång till. Och återigen kände jag mig så himla nöjd över mitt val att föda med planerat kejsarsnitt, och jag tänkte ganska omgående tanken att blir det fler barn så blir det snitt igen. Och vad skönt att nästa gång veta att det inte är läskigt alls, och bara kunna koncentrera sig på det härliga med att få en bebis.

 

vanja wikström förlossningsberättelse 3

När allt var klart inne i operationssalen så rullades vi ut på uppvaket. Uppvaket är en sal där det ligger andra nyopererade (flera snittade, men tror även andra opererade hamnar där, tänkte inte så mycket på dem dock). Det är vikväggar emellan alla mänskor, så man har ändå ”sin hörna” liksom.

Och här vill jag gärna slå hål på lite myter om hur det är att föda med planerat kejsarnitt. För när folk pratar om snitt så pratas det ofta om ”det hemska” med att ”hamna på uppvaket” efter sin förlossning. Där får man minsann ”inte ens mysa med sin bebis”, man ”ligger ensam” och har det allmänt miserabelt. Tror folk alltså. Men så är det ju inte alls.

Jag tror att själva benämningen ”uppvaket” ger en konstig bild. Man tror att det ska ligga snurriga mänskor där, nyss väckta ur en narkosdvala, i en kal sal, alldeles ensamma och utan sina färska bebisar. Fullt med sjuka ska det också vara, inte alls som att vara på en förlossningssal. Men! Det stämmer inte alls. Uppvaket var ett mysigt rum nästgårds med operationssalen dit jag rullades med Niklas traskandes bredvid, och vår lilla bebis på mitt bröst. Vi fick vår avskärmade hörna, och Niklas fick smörgåsar och saft serverat av underbara sköterskor. Jag höll på att dö av avundsjuka för jag var så saaaatans hungrig (hade fastat innan operationen), men fick inte äta än.

Så vi hade hur mysigt som helst på uppvaket. Vi klappade och gossade med vår nyfödda bebis, precis som vilket annat par som helst som fött barn. Jag var absolut inte snurrig eller så, utan helt klar i knoppen. Varje kvart ungefär kom det en sköterska och tittade till oss. Kollade mina värden. Eftersom operationen är omfattande är de väldigt noga med att se hur mamman mår hela tiden efteråt. Bebisen också såklart, men det var framförallt jag som kollades upp. På bilden ovan har vi precis kommit till uppvaket, Iggy är ungefär 30 minuter gammal.

 

Niklas passade på att filma lite när vi låg där. Vi la Iggy hud mot hud i sin yttepyttiga lilla blöja på mitt bröst, och när en sköterska gick förbi petade hon honom i rätt riktning, och vips så hade han hittat bröstet och börjat amma. Vi blev så sjukt impade! Att han kunde – alldeles själv! Vilken magiskt duktig bebis vi hade producerat.

I klippet ovan frågar Niklas mig hur jag upplevde snittet – var det läskigt? Och 30 minuter efter att det var över så får man ett ärligt svar, det lovar jag. Inga glorifierade minnen som fått marineras ett par veckor inte i nån rosa bebisbubbla. Titta och se vad jag svarar.

 

vanja wikström förlossningsberättelse 4

Efter ungefär två timmar (tror jag det var) av förundrad lycka på uppvaket så fick vi rullas bort till avdelning 17 där de hade förberett ett rum till oss. De behåller en på uppvaket tills dess att de ser att allt är bra med mamma och bebbe, och att bedövningen går ur kroppen så att man börjar känna sina ben igen. När bedövningen släpper så får man värktabletter att knapra i sig, så att man inte har ont i operationssåret. Så inte heller nu var det obehagligt på något sätt. Vill dock återigen säga att detta ju är vad jag/vi upplevde, det finns säkert de som upplevt ett kejsarsnitt annorlunda, men jag kan ju bara berätta hur det var för mig. vet till exempel att vissa blir illamående när bedövningen går ur kroppen, men det kände inte jag av.

På avdelning 17 på Danderyds Sjukhus spenderade vi sen tre helt magiska dagar. Om de berättar jag i den tredje och sista delen av min förlossningsberättelse. Och jag looovar att den kommer komma snabbare än vad del 2 gjorde. Pinky swear! ♥

Förlossningsberättelse planerat kejsarsnitt del 1

vanja wikström förlossningsberättelse

Sorry att det dröjt lite, men här kommer nu första delen av min förlossningsberättelse! Iggy kom till världen via planerat kejsarsnitt den tjugonionde januari 2014. Bilden ovan är tagen samma morgon, på min älskade megasuperduperkitschiga loppisfyndade almanacka.

Jag hade sovit rätt bra måste jag säga (trodde att jag kanske skulle vara nojig och knappt sova alls natten innan förlossningen, men så blev det inte märkligt nog, jag sov som en stock), och gått upp extra tidigt för att hinna med tvättritualen som man utför innan en kejsarsnittsoperation.

För att gardera sig så bra man kan mot otäcka infektioner så skrubbar man hela kroppen noggrant och tvättar håret med en särskild desinfektionslösning, både kvällen innan och samma morgon som snittet äger rum.

Man tar också bort allt nagellack, smink, får inte ha några hårprodukter eller använda hudlotion. Så man kommer in på operationssalen renskrubbad som…en liten bebis faktiskt. Kommer inte ihåg senaste gången jag var så..ehh, naturlig. (Tack å lov hade jag styrt min ögonfransförlängning, så att jag fick känna mig liiite fräsig i alla fall.)

 

vanja wikström förlossningsberättelse 2

BB-väskan var packad (här är inlägget om vad som åkte med i den), och jag stod i hallen och tog en sista bild ner på min mage. Det kändes så sjukt konstigt att den skulle vara borta bara några timmar senare, ersatt av en liten bebis.

Jag hade ju haft svårt under alla 40 veckor att koppla att graviditeten faktiskt skulle resultera i ett riktigt litet barn, och inte kändes det mer på riktigt ens denna morgon. Både jag och Niklas kände oss förvånansvärt lugna, det var inga fjärilar i magen, ingen nervositet. Kanske berodde det på att jag födde just med kejsarsnitt? Hade jag haft värkar så är det möjligt att det känts mer ”på riktigt”. NU HÄNDER DET liksom. Vad vet jag?

Vi mådde i alla fall väldigt bra, och när vi stängde ytterdörren så pratade vi om det märkliga med att nästa gång vi öppnar den, så är vi tre personer som ska bo hemma hos oss. Då har vår duo blivit en trio, och istället för att vara ett par så har vi gått och blivit en liten familj.

 

vanja wikström förlossningsberättelse 3

Vi tog vårt pick å pack och traskade ner till caféet som ligger i bottenvåningen på vårt hus. Där käkade Niklas frulle (eftersom jag skulle opereras så var det fasta som gällde för min del, ingen gokaffe där inte), och vi knäppte en bild på vår sista frukost som icke-päron.

Cafétjejen tittade lite extra stjärnögt på oss, där satt vi i ottan med packade BB-väskor och ett tomt babyskydd bredvid oss. Hon förstod ju att vi skulle åka och föda barn, och på nåt sätt så blir det märkligt även för dem runtomkring. De blir ju (precis som vi) så medvetna om att här sitter två människor som inom kort ska få vara med om det största som kan hända i livet. Det är så fint, och man har någon slags magisk glans strösslad över sig känns det som.

Efter frullen tog vi en bulle till Danderyds Sjukhus, och även taxichauffören blev stjärnögd när han såg min mage och maxi-cosin. Glad som en lärka ägnade han färden åt att berätta om sina egna barn, och om vilken magi som väntade oss. Och det var så skönt att han liksom tog kommandot och bubblade på hela vägen till sjukhuset. Så blev världen liksom lite normal igen, och det där andäktiga som svävar kring en lättade lite.

Det andäktiga e fint, men det är också lite påfrestande kan jag tycka. Så det var skönt att taxiresan blev som en normal taxiresa, fast strösslad med lite extra stjärnglans förstås.

 

vanja wikström förlossningsberättelse 4

Väl framme på Danderyds Sjukhus så checkade vi in på avdelning 17. Det är en specialavdelning för de som föder med planerat kejsarsnitt. Det var mycket mysigare där än vad jag hade trott, och medan vi väntade på att få ett rum så kom det en nybliven pappa gåendes, med sin lilla lilla pinfärska bebis på armen.

Då började jag nästan gråta, och det var så fint att tänka på att i alla rum inne på avdelningen så låg det alldeles nya små familjer och förundrades över sina små underverk. Och snart skulle vi vara en av dem.

Eftersom vi filmade ett ”Gravid vecka för vecka”-program (programmet från förlossningen hittas här), så mötte vi upp kamerateamet på avdelningen, och producent-Malin knäppte den här bilden på mig. Den allra allra sista bilden på min bebismage.

Det känns så oerhört konstigt att tänka att det faktiskt var Iggy som låg därinne, bara några timmar innan han kom ut. Jag kan nog fortfarande inte förstå att jag och Niklas verkligen har GJORT Iggy. Min hjärna kan inte riktigt processa det där, det är för märkligt för att jag ska kunna ta in det nånsin tror jag.

 

vanja wikström förlossningsberättelse 5

Vi blev väldigt varmt mottagna av en superskön barnmorska som tog med oss in till ett rum där vi fick byta om till våra snajdiga kejsarsnittsoutfits. Hon gick också igenom allt som skulle hända de kommande timmarna, och vi fick ställa alla eventuella frågor som vi hade till henne.

Precis som alla andra som tog hand om oss på avdelning 17, både under snittet och dagarna efter, så var hon så himla mjuk, kompetent, inkännade, lugn och proffsig att det var omöjligt att inte känna sig supertrygg. Jag förundrades över att hon och alla de som jobbade där kunde vara så oerhört fina. Det här är ju deras jobb, nåt de gör VARJE dag. Och ändå så fick de oss att känna som om vi var det första paret nånsin som fått barn.

De var så uppmuntrande, exalterade, omhändertagande. Magiskt fina människor helt enkelt, som gör ett så otroligt bra och viktigt jobb. Varenda dag, år ut och år in. Fantastiskt.

 

vanja wikström förlossningsberättelse 6

Niklas, någon timme innan han blivit pappa. Har tyvärr ingen bild på honom i hans operationsoutfit, men kan berätta att han var himla tjusig.

Efter att vi klätt om så tog barnmorskan med oss ner till operationsavdelningen, och promenaden genom sjukhuset var lätt surrealistisk. Då började det det helt plötsligt pirra i kroppen, och nervositeten började tränga sig på. Jag hade ju läst på så mycket om kejsarsnitt, så jag var inte orolig att något skulle gå snett eller så, och jag visste ju precis hur allt skulle gå till. Det enda jag egentligen var nojig över var ifall jag skulle tycka att det var obehagligt när de plockade ut Iggy.

Man blir ju bedövad från bröstet och ner, och kan inte röra benen, så man känner ingen smärta. Men däremot känner man ju att någon drar i en, eller rör vid en. Och jag var nervös över att det skulle vara läskigt; att även om det inte gjorde ont, så kanske det skulle vara sjukt obehagligt att känna att någon röjde runt med en?

Men jag försökte hålla fokuset på att vi snart skulle få träffa Iggy, och att själva proceduren ju faktiskt går så snabbt. ”Om 45 minuter är allt klart, och vi har vår lille bebis”, tänkte jag. Och då gick det ändå rätt bra att hålla tankarna i styr.

 

I det här klippet (som vi filmade själva då filmteamet inte fick följa med in i operationssalen) så har jag klättrat upp på operationsbordet och ska precis få ryggmärgsbedövning. Jag blev förvånad över hur ”ofarlig” själva operationssalen såg ut. Jag hade väntat mig ett grått, tråkigt sjukhusrum.

Men det var supermodernt, läkarna och sköterskorna hade glatt färgade hårmössor, och det var allmänt trevlig stämning därinne. Kändes mer som ett rum taget ur typ Grey´s Anatomy eller nåt. De frågade om vi hade med oss någon särskild musik som vi ville att de skulle sätta på, men jag tyckte att deras skvalradio som redan var på var perfekt – den gav liksom en skönt avväpnande ljudkuliss, och det kändes mer som att man var i ett mysigt fikarum än i en operationssal.

Så Iggy föddes till tonerna av riktigt lökigt radioskval (typ Lugna Favoriter). Oerhört ironiskt då hans föräldrar är nästan ohälsosamt intresserade av musik, och Lugna Favoriter är nog den sista radiokanal vi någonsin skulle sätta på.

En låt jag minns var 80-talets tryckarklassiker ”Nothings gonna change my love for you” (!), och det var så himla roligt när den brakade igång. ”Hur cheesy kan det bli liksom?” fnittrade jag inuti mitt huvud. Men det var skitbra! Lättade upp stämningen och tvättade bort ett duktigt antal nervositetsprocent.Så tack, kära Glenn Medeiros – du var min lustgas!

Nåväl, i klippet ovan så ligger jag alltså på operationsbordet, jag har fått lokalbedövning och narkosläkaren ska precis till att lägga ryggmärgsbedövning. Niklas sitter bredvid bordet på en stol, håller min hand och…håller på att svimma. Det visste dock inte jag (tur det!).

Minuterna innan hade en sköterska nämligen satt i min infart i handen (där droppet går in), men hon (det var en nääästan färdigutbildad sköterska, så hon fick öva på mig) misslyckades och satte den fel, så en ordinarie fick komma och göra om det.

Eftersom jag inte gillar att titta på när folk sticker nålar i mig, så tittade jag åt ett annat håll, men Niklas såg vad som hände, och tydligen började det rinna en hel del blod när infartsproceduren skulle göras om, och det droppade ner på golvet och hade sig. (Det här märkte jag alltså aldrig av, ont gjorde det inte heller. Brände till lite, som alltid när man får en spruta, men inte värre än så.) Men det såg alltså ganska jobbigt ut, och detta i kombination med känslan av NU HÄNDER DET – SNART ÄR LIVETS STÖRSTA STUND HÄR, fick Niklas att bli lite vimmelkantig.

Men han skötte det snyggt, och lyckades (utan att oroa mig) få en sköterska att ge honom ett glas saft. Och sen piggade han på sig och återvände från svimmandet. Rackarns tur det – vilken klassiker det hade varit annars! Frugan ligger och blir skuren å stucken, och maken svimmar, ha ha ha… Men som tur var, så avvärjde saftslurpandet svimningen, och jag märkte aldrig att han var på väg att tuppa av. Phu.

Efter att jag fått lokalbedövning, så fick jag lägga mig på sidan och kuta som attans med ryggen, så att de kunde sätta ryggmärgsbedövningen. Det kändes överhuvudtaget inte och man blev så lugnad av att alla hela tiden berättade precis vad de gjorde, och vad som skulle hända härnäst.

En sak jag tänkte på var att samtliga i rummet var kvinnor, den enda karln var Niklas – och Iggy så småningom. Och det kändes också skönt, jag kände mig aldrig särskilt utlämnad, trots att man är naken från midjan, det sätts in kateter osv. Och det berodde nog mycket på att man var omgiven av dessa fantastiskt proffsiga – kvinnor. Hade nog känt mig mer obekväm om läkaren var man faktiskt.

När ryggmärgsbedövningen lagt sig så får man som sockerdricka i benen, och sen förlorar man både förmågan att känna smärta och att röra dem. Att inte kunna röra benen var också något som jag trodde eventuellt skulle vara obehagligt, men tvärtom så kändes det bara bra. Det kopplade liksom bort en ytterligare från det som skulle hända på andra sidan skynket.

Och på tal om skynke, så var det ungefär nu som det sattes upp. Jag och Niklas höll till på vår sida, och läkarteamet på sin. Katetern sattes in, men eftersom bedövningen redan var i full gång så kändes inte det alls. När allt var preppat och klart så kom själva kirurgen in, en bastant dam från Östeuropa som vi hade träffat en vecka tidigare när vi skrev in oss för vårt snitt. Och den damen hade örnkoll, kände man. Hon hade sån rackarns pondus och ingjöt sån respekt.

Det är ju lätt att noja upp sig inför en sånhär stor operation, men man måste komma ihåg att dessa sköterskor och läkare gör detta dag ut och dag in. På Danderyds Sjukhus gör man ett kejsarsnitt i timmen, så de som tar hand om en är så oerhört rutinerade. Vilket verkligen känns, när man väl ligger på det där operationsbordet själv.

Längre än såhär hinner vi inte i dag, men inom kort så dyker såklart del 2 av denna förlossningsberättelse upp. Då får ni veta hur det kändes när Iggy plockades ut, och även se videos på en pinfärsk liten bebis inne på operationssalen. Så håll ut – det kommer mera… 😉

Vanja Wikströms webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Mode
Petra Tungården
Hälsa
Foodjunkie
Mode
Paulina Forsberg
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Lifestyle
Tess Montgomery
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Mode
Emma Danielsson
Home
34 kvadrat
Lifestyle
Sandra Beijer
Lifestyle
Susanne Barnekow
Home
Andrea Brodin
Mode
Pamela Bellafesta
Lifestyle
Linn Herbertsson
Hälsa
Josefines Yoga
Lifestyle
Elin Johansson
Hälsa
Ida Warg
Lifestyle
Makeup by Lina
Mode
Mathilda Weihager
Mode
Fanny Ekstrand
Man
Niklas Berglind
Hälsa
Fannie Redman
Lifestyle
Vanja Wikström