VECKA 9 & 10
Det här skriver jag i vecka 11, eftersom vecka 9 och 10 försvann i ett stort moln av ångest. Samma kväll som jag hade varit hos barnmorskan och gjort ultraljud, så började Iggys tics. Ni som läste el bloggo då känner ju till vilken fruktansvärd upplevelse det var för oss. Om någon nytillkommen läser detta och undrar vad det rörde sig om, så kan ni läsa mer här.
Allt, allt, ALLT fokus låg på Iggys hälsa, och jag glömde helt bort att jag ens var gravid. Det kändes så himla oviktigt, om jag ska vara ärlig. Reflekterade nog inte en enda gång dessa veckor över att jag hade en bebis i magen.
VECKA 11
TORSDAG 5 OKTOBER
Bilden ovan är från vecka 11, när jag var preggofierad med Iggy. Jag och Niklas befann oss i Tokyo på världens härligaste resa. Ingen visste om att vi väntade barn, inte ens våra föräldrar. När jag tittar på den här bilden så är det SÅ HIMLA MYCKET som är annorlunda den här omgången.
Min mage är först och främst inte lika stor nu. Märkligt kanske, magen brukar ju komma snabbare graviditet nr 2. Men jag tror mest det beror på att jag var så GRAVT förstoppad under hela Japan-resan att jag fick en mage på grund av allt bajs. He he. Faktiskt.?
Andra saker som är annorlunda är hur mycket (eller snarare lite) jag och Niklas reflekterar över att vi är gravida nu. Förra gången följde vi pyret maniskt från start, den här gången har jag inte ens laddat ner en gravidapp. Har ingen koll på om vi är i blåbärsstadiet, om vi avancerat till ett hallon eller huruvida det finns några armar och ben på bebisen därinne än.
Är MYCKET tröttare också, den här gången. Förmodligen beror det på att man har ett helt annat utgångsläge med kiddo nr 2; att man har en grundtrötthet i hela sin varelse som inte fanns där alls första gången. Möjligheten att vila exakt när man vill och göra exakt vad man vill finns såklart inte heller längre, eftersom man har ett barn att ta hand om.
Mitt flås är också skrämmande uselt. Att ränna runt i Tokyo i 45-gradig värme var nemas problemas förra gången, jag hade energi så det stänkte om det. Titta sicken happy clappy jänta som slank runt i Harajuku i vecka 11 år 2013. Well, nu blir jag andfådd bara av att gå runt hemma, typ. Gaaaahhh.
Men! Nåt som är FANTASTISKT och som jag faktiskt upptäckte i dag – är att illamåendet är borta! Hurra! Det var Niklas som frågade hur det stod till på den fronten, och då gick det upp för mig att jag faktiskt inte kom ihåg när jag kände det sist. Det måste ha försvunnit någonting under ångestveckorna när vi var så oroliga för Iggy. Då var vi ju så uppe i det att vi inte hade plats för något annat i tankevärlden. Så bye bye illamående!
I morgon ska jag på besök till MVC igen, ska bli spännande att se vad man får veta då.
FREDAG 6 OKTOBER
Besöket hos Helena (MVC) gick snabbt som attan, och det enda vi gjorde var att ta blodprovet till KUB-testet. KUB-ultraljudet är om två veckor. Pratade lite om hur jag mådde, och Helena gjorde mig lite lättad när hon sa att det där med uselt flås oftast är värst i början av graviditeten, sen brukar det bli bättre. Skönt.
Läs del 1 av min hemliga graviddagbok här. Den innehåller gravidvecka 3, 4 och 5!
Läs del 2 av min hemliga graviddagbok här. Den innehåller gravidvecka 6, 7 och 8!
Förstår att man inte har tid att tänka på graviditeten varje sekund när lillkillen har det tufft!
Åh känner igen de där Att må illa med andra barnet! Under min första graviditet så kändes det inte Annorlunda i kroppen alls, många sa att de var för att jag var så ung (15) men jah vet inte. Bra mådde jag iallafall och kunde inte klaga en Sekund. Andra gången…. ja, jag fick ju känna att jag levde . Jag hade så sjuka smärtor att jah blev sängliggandes halva graviditeten , min mage blev enorm men ut kom den minsta bebis jag sett ?
Även mina snitt var väldigt olika varandra, planerade både två men de första var helt felfritt och gick så enkelt , jah var uppe fort.
Mitt Andra, jah var helt väck och jag frös så mycket . Förlorade 1L blod, kräktes och var inte alls mig själv men jah åkte hem dagen efter ✌?
Så galet ju, att det kan vara så olika både vad gäller preggofieringen och förlossningarna. Men också så spännande, det säger ju liksom så mycket om att det är två helt olika resor, som resulterar i två helt olika små minimänskor. Fint.
Hur är det med vårt lilla grodpyre nu? Har tänkt på honom många många gånger de senaste veckorna. Blir så annorlunda att läsa då man har en i samma ålder du vet ♡
Allt pekar fortfarande på tics, de förändras lite hit och dit men vi har lite utredningar kvar att göra. Men det känns ganska bra, och han är helt obrydd. Kram!
Har kommenterat 1 st blogg i hela mitt blogg-läsande liv men nu är jag bara tvungen att göra det igen. Det här är så fint att jag på riktigt gråter en skvätt. Så himla fin berättelse hela den här dagboken. Fantastiska du. Helt underbart. Tack!
Å men DU! Vad FINT. Och vad utvald jag känner mig nu ha ha, underbart ju att den här dagboken fått en ickekommenterare att kommentera! 😉 KRAM och tack!
Fint att du delar med dig. ? svårt att läsa om Iggy.