Nu har min Ensamma Vecka passerat, och om några timmar hämtar jag upp lilla familjen på Centralen. Jag kommer möta dem vid tåget med kroppen full av pussar och kramar – och kanske kommer jag gråta en skvätt. För jag har saknat dem.
Men jag ska ärligt säga att den här veckan har varit LJUVLIG. MAGISK, till och med. Att i såhär många dagar i sträck få vara drottning över min egen tid, fokusera 100% på mina egna behov, göra vad jag vill när jag vill och hur jag vill har varit en nästintill religiös upplevelse för en mänska som jag. En mänska som inte har helt obetydliga eremit-drag och som alltid trivts utomordentligt förträffligt i sitt eget sällskap.
Jag brukar ju lyssna på Tvillingpodden, och i ett avsnitt för inte så länge sen sa Jessica (som är ganska olik mig vad gäller det här att vilja vara för sig själv) att det bästa som hänt henne var att få barn, för då ”Behövde hon ju aldrig längre vara ensam”. Och för mig är det nog precis det som varit det tuffaste med att få barn – att jag aldrig längre får vara ensam. Så olika det kan vara. Såklart.
Och inget är givetvis bättre än det andra, utan man får ju navigera genom livet på det sätt som tillfredsställer ens egna behov bäst. Att ha det här upplägget med varsin ensam vecka på sommaren är för mig ett fantastiskt andhål. Ett tillfälle att dels lära känna mig själv igen (låg i två timmar i går kväll på soffan och lyssnade på Erik Satie, Mozarts Reqiuem och vansinnigt vackra svenska körverk som jag sjöng när jag gick i skolan, MAGISKT!✨), och dels känna att jag aktivt väljer det liv jag lever till vardags – eftersom jag får en chans att stanna upp och reflektera.
För visst väljer jag familjelivet, trots ljuvligheten i att få bestämma själv i mitt eget sällskap. Även om en vecka isär inte är tillräckligt för att jag ska sakna ihjäl mig, nej. Faktiskt inte. Så funkar inte jag. Två veckor – jo, men då tror jag nog att det skulle kännas så. Nåt jag däremot känner efter en vecka i eget sällskap är tomheten. Den kände jag inte av alls de första dagarna, men i går kom den krypande. Känslan av att livet är nåt mer.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen – att få barn är för mig som att konstant ha en komedi spelandes. Eller en rom-com. Och då och då (oftare ibland, beroende på vilken fas vi befinner oss i) ett frustrerat drama. Tack vare Iggy skrattar jag flera gånger varje dag och tack vare Iggy svämmar hjärtat över av kärlek morgon, middag och kväll. Av frustration också, såklart. När det minsann INTE ska borstas några tänder, INTE ska sättas på några kläder, INTE ska tas av några kläder, INTE ätas någon mat. Ja, ni vet.
Men den största delen av tiden fyller min goda lilla unge både mig och mitt liv med så himla mycket fint. Utan att anstränga sig – bara genom att finnas till. Så mycket fint som inte fanns där förut. Och det är det jag känner nu, när jag upplever att det är tomt. Att gå tillbaka till hur det var innan barn känns otänkbart, och meningslöst. Det är som att ha levlat upp sig i ett datorspel, man vill inte gå tillbaks till nivån under, liksom.
Med det inte sagt att livet med barn är perfekt och att det finns noll att uppskatta utan kiddos. Nepp. Som ni vet har jag ju min ensamma vecka av en anledning. Samma anledning som gjort att jag och Niklas valt att dela upp våra helger. Varje helg har vi en dag ihop med familjen, och den andra dagen får någon av oss spendera själv. Varannan vecka är det min tur, varannan vecka är det Niklas tur.
Att få tid för sig själv är så viktigt, för oss. Att få den när man är ledig är ett måste. För visst kan man gå ut och käka lurre själv en tisdag, men det är ju inte det man är ute efter. Nej, man är ute efter att ha en ledig lördag som man får spendera precis hur man vill. Vill man hänga med kompisar, dra iväg på äventyr – eller grisa hela dagen i soffan framför en serie? Well, det är upp till en själv.
De dagarna är en miniresa tillbaks till ens gamla liv. Till en tid då man bestämde alltalltallt på egen hand. Och får man de där tidsresorna med jämna mellanrum är det lättare (tycker jag) att uppskatta det andra livet man har, här och nu. För det är ju rackarns, rackarns fint.
Kände igen mig i varenda litet ord i denna text! Tack för att du tog bort det dåliga samvetet som ofta kan komma med dessa känslor ❤️
Blir väldigt inspirerad av ert upplägg och det är så befriande hur ni respekterar varandra och era behov. Så himla, himla fint och peppar mig verkligen till att våga försöka få barn på vår familjs villkor – inte normernas. Stort tack för det fina du! ???
Är precis likadan, känner igen det så väl. Även om jag är mindre ensamvarg nu än innan barnen, har större behov av att ha folk nära även om jag är barnfri några timmar eller dagar (fast flera dagar händer ju extremt sällan att jag är utan barnen…). fick barn så ung och så många på en gång at tmin hjärna nog skolats om lite till att vilja ha massa aktivitet och fullt ös.
men fortfarande: 1-2 varje söndag sitter jag på café, i lugn och ro, planerar veckan och skriver. och det är så lovely att bara få vara jag, för mig själv, i mina egna projekt. och mycket härligare är det at tkomma hem till barnen efteråt då.
Jag förstår precis vad du menar med egentid. Jag är en mycket social varelse men jag behöver även tid för mif själv, då hinner jag reflektera och ladda mina batterier. Ser fram emot ett nytt poddavsnitt snart ??.
❤️
Jag förstår dig också, jag trivs otroligt bra med mig själv som enda sällskap och det är nog väldigt viktigt med egentid, för oss alla (om mindre för vissa)!
Åh, jag förstår dig sååååå väl!! Eller, kanske inte exakt, men jag trivs så bra i mitt eget sällskap jag med! Haha. Kommer säkert anamma någon form av den här ensamtiden som ni är så duktiga på när vårt lilla kiddo blivit litelite större!
Vilket otroligt intressant, välskrivet och inspirerande inlägg! Det är så kul och lärorikt att läsa om det här. Jag och min sambo funderar på barn i framtiden och det sol får mig att tvivla är att jag värderar min ensamhet väldigt mycket. Så jag känner igen mig i dina tankar och blir inspirerad (och lugnad) av detta inlägg! Underbart! Kram xx
Vad harligt att ni har hittat en losning som funkar for er. Man maste varna om sitt valmaende 🙂 Jag undrar hur/om ni forklarar for Iggy varfor ni gor som ni gor? Forklarar man rakt ut att mamma/pappa ocksa behover vila eller lindar ni in det pa nagot satt? Helt enkelt nyfiken pa hur ni tacklar det.
Vi har inte sagt något särskilt, utan bara ”Den här veckan ska du och jag åka själva till mormor och ha det SÅ mysigt!”, och ”Nästa vecka är det pappavecka i Göteborg, OJ vad härligt ni ska ha det!”…typ. 🙂 Iggy har inte ifrågasatt det alls, och har haft två grymma veckor fulla med roliga grejer, så han har nog bara tyckt det varit toppen. Han har heller inte saknat pappa när han varit med mig, eller vice versa. Bara på slutet (sista dagen när man taggar till honom på att ”i morgon kommer pappa med tåget och plockar upp dig, han har längtat så himla mycket efter dig!”) som det kommit saknad. Har funkat toppenbra! 😀
Så bra skrivet Vanja! Tack!
Mammor och pappor behöver också få vara själva!
Man slutar inte att vara en egen person bara för att man får barn, Du är fortfarande Du!
All kärlek till dig! <3
Godkväll i stugan, några rader till dig du mänskliga kvinna. Tror många separationer kan undvikas i småbarnsåren med att faktiskt ta till något så enkelt som lite tid för sig själv. Så bra Text Vanja, kanske räddar du en hel hög därute ;)! Egentid är guld och tycker ni har en fantastisk kombo.
Lev väl!
Hilsen Jennie
Så himla bra skrivet Vanja.
Så enormt viktigt att skriva om det här! Tack, kloka Vanja!
Jag har ett stort behov av att framför allt få bestämma över min egen tid, något som inte alls går ihop med livet med barn. Allt har liksom en ”deadline”hela tiden. Jag kan planera att laga middag, men vet aldrig när jag blir avbruten, måste bära tvååring på höften och röra i såsen med en hand eller… Jag kan ”få egentid en timme”, men vet att jag efter promenaden/gympasset/stunden med en bok kastas in i kaoset igen. Det där att få en HEL vecka eller flera dagar åtminstone är så GULD! Då kan man liksom unna sig att göra ingenting hur länge som helst typ och ändå ha tid kvar.
För mig har behovet av ensamtid länge hängt ihop med dåligt samvete. ”Alla andra” vill hänga så mkt som möjligt med sina barn, dygnet runt, medan jag blir frustrerad och överansträngd på riktigt av en semester eller en långhelg…
Håller med om att det känns som ”alla andra” vill vara med familjen 24-7 när det kommer till ensamhet. Jag känner mig ofta som ett ufo som inte vill/klarar det. Tror många extroverta personer har svårt att förstå behovet av att behöva vila från avbrott, ljud och intryck. Vi är många ”ensamvargar” där ute – vi får peppa varandra. ?❤️
Ja, du har helt rätt – vi BEHÖVER ju ensamheten. Vissa behöver vila när de had migrän, vissa behöver dricka mer vatten och vi behöver ensamhet. Typ.
Jag måste sluta vara arg på mig själv för det behovet och i ställer se det som en del av den jag är. Heja oss ensamvargar!
I hear you och är preciiis likadan, har alltid älskat att vara ensam (även som barn drog jag mig gärna undan andra) och tycker att det är det svåraste med att ha barn, att aldrig få vara ifred med mina egna tankar och tillfredsställa bara minaminamina behov för ett tag. Jag blir en så mycket bättre mamma och fru när jag får tanka ensamhet emellanåt. Tycker också det är synd att det från vissa håll suckas och man möts med oförståelse kring detta ämne,
som det klassiska ”varför skaffa barn om man inte vill vara med dem?”. Suck, suck, suck… Orkar ej! En nära vän till mig hade en diskussion med en annan mamma som på tal om egentid minsann hävdade att hon hade noll behov av att vara ensam – absolut noll! ”Ok”, sa min vän – ”Så du har alltså istället behov av att ha människor omkring dig konstant?”. Då skruvade mamman i fråga på sig och erkände att ”det kan vara skönt att ta en springtur ensam ibland”. Så glad att du Vanja skriver om att ha behov av att vara heeelt ensam (även från partner) ”trots” att man har barn. Själv ska jag gå ner i arbetstid i höst, en ledig dag i veckan ska jag ägna BARA åt mig själv och mina behov (har skolbarn så ”får” göra så!:)).
Älskar din blogg och ditt sätt att skriva! Läste ikapp i tre timmar härom natten då jag är ganska ny följare. En sak som jag kanske missat, fick ni ändra om i lgh och riva en vägg? Nyfiken!
Halloj och VÄLKOMMEN! Och tack såklart! 😀 Vi fick inte ändra om och riva en vägg, men det visade sig vara himla bra för de två rummen var större än vad vi trodde/mindes från visningen så det funkade finfint även utan en öppning i väggen. S¨å nu är vi glada att det blev som det blev. 😀
Så fantastiskt fint du beskriver det tycker jag ! Verkligen ett otroligt bra inlägg som verkligen inspirerade mig när jag läste det. Det är viktigt att påminna sig själv om att stanna upp o reflektera över sin vardag, vad trivs JAG med? Vad gör MIG lycklig? osv. Det blir väldigt lätt att vardagen rullar på o så glömmer man stanna upp! Stor kram
Så himla klokt och bra inlägg. Jag är lite rädd för att själv skaffa familj eftersom jag älskar att vara själv. Jag måste få en dag själv flera gånger i månaden. Och hur får man andra att acceptera att det bara är så? Jag har så många kompisar som är extroverta och som jag inte tycker förstår mig när det kommer till det här.
Det var fint att läsa att ni har kommit fram till en lösning.