Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Rätten att få föda med planerat kejsarsnitt

föda med planerat kejsarsnitt vanja wikströmDet här inlägget är egentligen inte riktat till alla er som dagligen läser min blogg. Ni kan mig innan och utan och vet redan var jag ställer mig i frågan om rätten att få föda med planerat kejsarsnitt. Nej, det här inlägget är riktat till er som kommer hitta hit efter att jag yttrat mina åsikter kring kejsarsnitt i SVT´s debattprogram Opinion Live. För om jag inte lyckas eller inte hinner få fram det som är viktigt för mig i programmet, vill jag att ni ska kunna ta del av mina tankar i textform istället.
Att kvinnor ska ha juridisk rätt att få föda med planerat kejsarsnitt är en hjärtefråga för mig, och nu tänker jag förklara varför. Jag borde nog börja med anledningen till varför det var så viktigt för mig att få föda med kejsarsnitt. Min önskan grundar sig dels i en stark förlossningsskräck; jag känner mig inte bekväm rent fysiskt med vad det innebär att genomgå en vaginal förlossning, och jag upplever också att man i denna extremt utsatta stund är fångad i ett lotteri där turen avgör om jag får föda på det sjukhus jag valt (det kanske är fullt precis när det är dags för mig) och om den barnmorska jag blir tilldelad är bra/kompatibel med mig eller inte.
Att inte ha någon typ av tidigare relation med den mänska jag som födande kvinna ska arbeta som ett team med under den enskilt viktigaste händelsen i mitt liv känns för mig bisarrt. Särskilt eftersom förutsättningarna för att en vaginal förlossning ska bli lyckad hänger extremt mycket på ett gott samarbete mellan barnmorskan och den födande kvinnan. Och oavsett om jag känner att jag träffat rätt vad gäller barnmorskan, så är sannolikheten mycket liten att jag ska få ha kvar henne under hela min förlossning. När det väl är dags för bebisen att komma ut kanske hennes skift slutar – och vips så står (ligger) jag där med en ny, vilt främmande, mänska som jag nu ska ingå ett nytt intimt team med. Börja om vad gäller förtroende, trygghet, tillit – allt som är viktigt vid en förlossning. Det är den ena delen som skapar otrygghet.
Den andra delen är rädslan inför de eventuella skador som en vaginal förlossning kan innebära. Forskning visar att så mycket som varannan kvinna som föder vaginalt drabbas av någon form av förlossningsskada (källa). Skadorna har stadigt ökat de senaste 20 åren (förmodligen har de alltid funnits där, men först nu har fler drabbade kvinnor vågat berätta om dem) och då framförallt de allvarligaste skadorna – som bristningar i ändtarmsmuskulaturen. I början av 2000-talet drabbades 7% av de förstfödande kvinnorna av just det. SJU PROCENT! Nästan var tionde kvinna alltså. Min gissning är dock att siffran är mycket högre, eftersom det finns ett stort mörkertal då kvinnor inte anmäler dessa skador i lika stor utsträckning som de existerar.
Vad beror då detta mörkertal på? Jo, att prata om risken för skador vid vaginala förlossningar är tabu. Dels är det skämmigt. Att kissa på sig, inte kunna kontrollera sin avföring eller ha smärtor vid samlag är jobbiga ämnen att söka vård för. Enligt samma forskningsrapport hade de kvinnor som till slut anmälde sina skador redan levt med dem i minst fem år. Det tog dem alltså MINST FEM ÅR att söka vård, trots att detta är saker som påverkar såväl ens självkänsla som ens dagliga livskvalitet i mycket hög omfattning.
Att leva med en bruten fot kommer inte på tal för de flesta mänskor, men att söka vård för att man exempelvis inte kan kontrollera sin egen avföring tar emot. Man känner sig äcklig, konstig, annorlunda – och ensam. Ensam därför att vi pratar alldeles för lite om de här skadorna och att de ens existerar. För att föda barn ska ju vara omgett av änglasång, kvinnokraft, totalt lyckorus och kärlekskänslor deluxe. Att bajsa på sig och ha svåra smärtor vid sex hör liksom inte hemma bland glittret och änglasången.
Nu menar jag givetvis inte att alla vaginala förlossningar är hemska upplevelser som resulterar i bestående skador, självklart inte. Det finns såklart massor av fantastiskt fina vaginala födslar där allt går toppen för både mamma och barn, livets finaste händelse. Det är viktigt att poängtera. Men. Jag tycker det är precis lika viktigt att vi erkänner att skaderisken faktiskt existerar, att den inte är försvinnande liten och att vi därför bör ta de kvinnor som inte känner sig trygga med att föda vaginalt på allvar.
En annan anledning till att jag tror att det finns ett stort mörkertal vad gäller förlossningsskador är det här med skuldkänslorna. Det finns en outtalad (?) åsikt om att vi kvinnor ska vara tacksamma att vi ens kan FÅ barn. Börjar man klaga över att ditten och datten inte funkar riktigt som det ska efter förlossningen, ja men då är man otacksam. Man har ju FÅTT ETT BARN. Skapat ETT LIV. ”Sluta böla och njut av din bebis istället!” ”Det här är nåt ALLA KVINNOR går igenom, skärp dig!” Eller klassikern: ”Att föda barn är NATURLIGT och nåt vi gjort i tiotusentals år”.
Med det sistnämnda resonemanget kan man väl hävda att vi kan sluta dela ut penicillin också och skippa hjärtoperationer, för såvitt jag vet är de nya påfund, ämnade att göra våra liv som mänskor tryggare och mindre riskfyllda. Men vad gäller förlossningar är det enligt många uppenbarligen inte okej med utveckling.
Att det blivit så stigmatiserat att uttrycka rädsla kring vaginala förlossningar och den skadebild man riskerar (eller redan drabbats av) är oerhört sorgligt tycker jag. En förlossning kan ibland kännas som en kvinnlig lumpen – det är nåt man bara måste gå igenom, en kraftprövning som man ska utstå på vägen till att bli en Riktig Kvinna. För ska jag vara ärlig har jag tappat räkningen på hur många gånger jag fått höra att jag ”inte fött barn” eller att jag ”valde räkmackan” för att jag födde med planerat kejsarsnitt.
Därför måste vi dels lyfta diskussionen om att förlossningsskador faktiskt existerar (i ganska hög utsträckning dessutom), samt börja ta de som råkat ut för dem samt är rädda för dem på allvar. Att många kvinnor som fött barn som jag pratat med inte ens var medvetna om att man efter att bebisen fötts även ska krysta ut moderkakan, säger ganska mycket om hur lite vi egentligen vet om vad en förlossning innebär. Vi vet att det kommer ut ett barn och att man ska vara jävligt tacksam för det. Oavsett konsekvenserna.
Nej, för mig var en vaginal förlossning aldrig ens ett alternativ. Och återigen vill jag understryka att jag är medveten om att det finns massor av fantastiskt lyckade vaginala förlossningar, och jag är inte på nåt sätt ute efter att ta ifrån någon deras fina upplevelse av sitt barns födelse eller någons möjlighet att vilja föda vaginalt. Självklart inte. Det jag är ute efter är att belysa att det finns kvinnor som inte är trygga med att föda på det sättet, presentera fakta som förklarar varför vi känner såhär och jobba för att vi ska ha juridisk rätt till att föda på ett alternativt sätt eftersom det faktiskt finns möjlighet att göra det.
För i dag har vi ingen juridisk rätt alls att bestämma hur vi vill föda våra barn. Vi är utelämnade åt ett system där en läkare ska säga ja eller nej till vår önskan, och vilket svar man får beror i hög grad på vilken personlig uppfattning läkaren är av. Ytterligare ett lotteri alltså.
Jag anser att det borde vara en självklarhet att få föda med planerat kejsarsnitt om kvinnan vill det. Visst finns det risker även med kejsarsnitt, men det man måste komma ihåg är att det finns lite eller ingen forskning alls baserad på endast PLANERADE kejsarsnitt. Den forskning som finns buntar ihop planerade snitt med akuta och urakuta snitt. Och givetvis blir statistiken snedvriden när man lägger ihop problemfyllda förlossningar där kejsarsnitt görs som en nödlösning med planerade operationer som genomförs vid fullgången graviditet med friskt barn och frisk mamma.
Skulle man titta enbart på planerade snitt skulle statistiken och riskbilden givetvis se annorlunda ut. Ett planerat kejsarsnitt är i dag en rutinoperation som man gör en gång i timmen på t ex Danderyds Sjukhus i Stockholm, dag ut och dag in. Och ja – visst finns det risker, men det finns det som sagt även vid en vaginal förlossning – för såväl barn som mamma – även om vi inte pratar så mycket om dem. Neurologiska skador på barnet är t ex mycket vanligare vid vaginala förlossningar.
Men, egentligen hör det här med riskerna inte riktigt till saken tycker jag. Kärnfrågan för mig är att JAG som födande kvinna ska ha rätten att bestämma över MIN kropp för att kunna föda barn på det sätt som JAG är tryggast med.
BÅDA förlossningssätten innebär dokumenterade risker för såväl mamma som barn, men det borde vara upp till MIG att välja vilken riskbild jag är mest ok med för mig och mitt ofödda barn. Och att begära ett planerat kejsarsnitt är inte att medvetet välja ett ”sämre” förlossningssätt för sitt barn. Minns nu det jag skrev ovan om att statistiken är snedvriden då man buntat ihop planerade snitt med akuta och urakuta. Och givetvis skulle planerade kejsarsnitt inte genomföras överhuvudtaget om de var direkt farliga för barnet eller mamman.
Går man till en läkare med en begäran om att få sin lever transplanterad till huvudet säger läkaren naturligtvis nej. För att det är en dålig idé och direkt farligt. Så är inte fallet med ett planerat kejsarsnitt, då skulle de inte genomföras. I USA sker 30% av alla förlossningar med kejsarsnitt, i Storbritannien 22% och i Brasilien nära 50%. Siffror som omöjligen skulle existera om kejsarsnitt var ett direkt dåligt förlossningssätt.
Nej, låt oss kvinnor själva bestämma över våra kroppar. Låt oss som satt oss in i riskerna och tagit ett medvetet beslut utifrån dem och våra egna personliga förutsättningar välja på vilket sätt vi vill föda våra barn.
Summan av kardemumman:
1) Det är en integritetsfråga. Att tvinga en kvinna att föda barn på ett sätt hon känner stark ångest inför är inget annat än ett oförsvarbart kroppsligt och psykologiskt övergrepp.
2) Det är en jämställdhetsfråga. Jag har svårt att tänka mig att ett samhälle där män födde barn skulle se likadant ut. Tänk er att vi säger detta till män inför deras förlossningar: ”Du riskerar att kissa på dig varje gång du skrattar, nyser, hostar eller springer, din penis kommer förmodligen se annorlunda ut – du kanske inte ens kommer känna igen den! – efter förlossningen, du kanske inte kommer kunna kontrollera när och hur du vill bajsa och det är osäkert om du kommer kunna njuta av sex på samma sätt (eller ens överhuvudtaget) igen.” Jag är hundra procent säker på att förlossningsvården skulle se annorlunda ut, bestämmanderätten över den egna kroppen likaså.
3) Det är en humanitetsfråga. Att inte få bestämma över sin egen kropp och den enskilt viktigaste händelsen i ens liv är ett omyndighetsförklarande av rang och för mig fullkomligt obegripligt. Att svensk vård tvingar kvinnor till att ta beslut gällande deras egen kropp som direkt strider mot deras uttryckta vilja är förkastligt.
Till sist vill jag säga att min förlossning (jo, ett kejsarsnitt är OCKSÅ en förlossning – jag har också FÖTT BARN) var fantastisk. Jag kände mig helt igenom trygg, blev otroligt bra omhändertagen, var inte rädd och hade inte ont. Det var den finaste, ljuvaste och mest harmoniskt vackra stund jag någonsin upplevt. Jag FICK den där änglasången, glittret och lyckoruset. Men inte för att jag födde med planerat kejsarsnitt – utan för att jag kände mig TRYGG.
Klicka gärna på hjärtat så jag vet vilka inlägg ni gillar bäst!

Hitta din peppkompis!

josefin dahlberg vanja wikström josefin och vanja 3I veckans poddis pratar som sagt jag å Jossan om vikten av att VÅGA! Både hon och jag är rätt på bra det, kanske framförallt för att vi haft lyxen att få det tänket av våra mammor sen vi var yttepyttesmå. De har präntat in i oss sen barnsben att vi KAN GÖRA ALLT – om vi VILL. Att vi fixar det mesta, att allt är möjligt och att det är klart att man ska testa på grejer som kanske känns lite läskiga först.

För det är ju faktiskt inte så rackarns farligt om saker och ting inte blir exakt som man hade tänkt sig, eller om man till och med MISSLYCKAS – då försöker man igen helt enkelt, med den enorma fördelen att man lärt sig en massa grejer på vägen!

 

josefin dahlberg vanja wikström josefin och vanja 4Ja, vi har som ni hör haft det väl förspänt på VÅGA-fronten. #TackMamma Men om man inte har haft det då? Om man vuxit upp bland människor som är rädda för förändring, om man kanske inte har det där jättebraiga självförtroendet eller självkänslan, om man fått höra att ens drömmar nog borde förbli just drömmar medan man växte upp? Då har man såklart en mycket längre startsträcka till att VÅGA.

Men! Vi tänkte försöka hjälpa till på den fronten genom att ge ett riktigt handfast och bra tips – och det är att skaffa sig en peppkompis!

 

josefin dahlberg vanja wikström josefin och vanja 2En peppkompis är hon/han som alltid är positivt inställd till dina idéer, som aldrig trycker ner dig på grund av missunnsamhet eller avundsjuka, som peppar dig på alla plan, uppmuntrar dig att utveckla dig själv, dina idéer om vem du är och vad du kan åstadkomma och som helt enkelt ger dig en sjurackarns massa härlig energi för att våga att VÅGA!

Man kan ju inte välja sin familj eller de man växer upp med, men man KAN välja sina vänner och de mänskor man omger sig med i sitt vuxna liv. Och därför är det SÅ viktigt att man väljer RÄTT. Personer som GER energi, som unnar, som bjussar och som peppar!

 

josefin dahlberg vanja wikström josefin och vanja 1Och vet ni vad det bästa är? Jo – det här inlägget är till för att just DU ska hitta DIN peppkompis! För om du känner att du inte riktigt har den där personen i ditt liv som får dig att känna att allt är möjligt – då kan du hitta honom/henne här!

Vi kör samma princip som på Hitta en till BFF-inlägget, nämligen att du skriver en kontaktannons i kommentarsfältet där du berättar om dig själv. Inkludera din mailadress så att den som blir nyfiken på dig kan nå dig. Det går självklart bra att bara läsa andras annonser och höra av sig till någon eller några man tycker känns spännande. Och tänk på att man såklart inte måste bo i samma stad eller ens land för att vara en bra peppkompis. För peppa kan man göra via mail, via Skype, via fejan, via snappis!

Jag tror att det är lysande att träffa en helt ”ny” person att ha som peppkompis. Någon man inte har någon historia med, som inte kan ens mönster. För även om man har jättefina vänner som vill en väl kan det vara svårt att slinka bort från gamla hjulspår och bli den man vill vara inför någon som vet hur man ”brukar” vara – hänger ni med?

Att träffa någon helt ny ger en chansen att bestämma sig för att Den Här Personen Vill Jag Vara – och så ÄR man den personen. Man får en nystart!

Så VÅGA skriva en annons, eller VÅGA svara på en. För när du väl hittar din peppkompis blir du UNSTOPPABLE! Kör nu fina blogoliner, kööööör!

Bilderna är tagna av begåvade Johanna, som för övrigt har VÅGAT att dra till San Francisco för att plugga – heja heja!

Vikten av att VÅGA + livrädd Vanja

Veckans pinfärska poddis har landat – och den här gånget är temat VÅGA! Vi pratar om varför det är så viktigt att våga göra saker som man av olika anledningar är rädd för, och hur man kan bli bättre på det om man är en person som har svårt att ta steget utanför sin comfort zone.

Ämnet känns ständigt aktuellt, och ni vet ju att just det här med att få (framförallt brudar) att VÅGA är nåt jag brinner enormt för. För att VÅGA är att utvecklas, oavsett om det handlar om en relation, om jobb eller andra typer av livsval.

 

vanja wikströmFör min del känns det här med att VÅGA extra aktuellt just nu, för i morgon ska jag nämligen göra nåt som jag är LIVRÄDD för. Bara jag tänker på att jag sagt ja till detta bubblar det i magen av oro, jag ryser över hela rumpan (yes det är där rysningarna koncentreras när jag känner starkt obehag – har vi fler rumprysare därute månntro?) och blir smått panikslagen.

Vad är det jag ska göra då? Jo, jag ska vara med i Opinion Live på SVT – ett debattprogram där jag ska representera oss som vill föda med planerat kejsarsnitt. En av mina absoluta hjärtefrågor, det vet ni ju, och jag har inga problem att säga vad jag tycker i ämnet. Men att göra det i en DIREKTSÄND rackarns DEBATT inför en LIVEPUBLIK och en SATANS MASSA TEVETITTARE på fucking SVT gör att det känns…ja, det är helt enkelt upplagt för kraftiga rumprysningar.

Jag har så många farhågor kring detta. Jag är givetvis rädd för det uppenbara – att få tunghäfta, blackout eller råka ut för en hostattack och få bäras ut ur studion kippandes efter andan. Eller tänk om jag svimmar av nervositet? Men jag är också rädd eftersom jag känner ett sånt enormt ansvar – nu ska jag upp å representera en rackarns massa kvinnor som liksom jag tycker att det borde vara vår juridiska rätt att få föda med planerat kejsarsnitt om vi vill det. Jag ska tala även för DEM, och det skrämmer mig. Jag vill så gärna att folk ska FÖRSTÅ oss, och jag är livrädd för att göra ett dåligt jobb på den fronten.

Jag är rädd för att uppfylla folks fördomar av att kvinnor som vill föda med planerat kejsarsnitt är fåfänga kontrollfreak som är rädda för smärta, inte bryr sig om sin bebis (för alla ”vet” ju att det är så enormt mycket sämre att föda med snitt #GetYourFactsStraightPlease) och mest av allt vill veta att bebisen kommer på torsdag klockan kvart över tre.

Jag är rädd att uttrycka mig på ett sätt som gör att jag kan uppfattas som dåligt påläst. Jag är rädd för att min ”motståndare” ska svinga sina argument som en sylvass yxa och hugga ner allt jag kommer med. Jag är rädd för att våga ta plats i diskussionen. Jag är rädd för att INTE våga ta plats i diskussionen.

Jag är rädd för att säga nåt som brassar på elden kring denna oerhört stigmatiserade fråga, istället för (som är min mening) gjuta olja på vågorna och få folk att förstå min sida av saken. Att jag inte är en dålig mänska, kvinna och mamma för att jag ville föda med planerat kejsarsnitt. Att jag hade skäl. Som var VIKTIGA och värda att tas på allvar. Skäl som gjorde att jag borde få ha fått avgöra själv hur jag ville att min förlossning skulle gå till. Utan att behöva utsättas för övertalningskampanjer, skuldbeläggande och onda ögat. Och utan att vara i någon annans händer.

Jag är rädd för hur det kommer att kännas om jag inte blir nöjd med min insats. Jag är rädd för trollen som jag misstänker kommer hitta hit efter programmet (tänker publicera ett inlägg om rätten till planerat kejsarsnitt på torsdag som får ligga högst upp i bloggen i 24 timmar så att de som hittar mig också hittar ett forum där jag i lugn och ro får uttrycka mina tankar kring detta stigmatiserade ämne).

Jag är rädd för att göra mig själv besviken, jag är rädd för att behöva skämmas när debatten är över för att jag inte fick fram mina åsikter på ett vettigt sätt, jag är rädd jag är rädd jag är RÄDD. Men. Jag tänker VÅGA i alla fall.

Jag tänker ta mig själv på orden och kasta mig ut – för vad ÄR egentligen det värsta som kan hända? Ja, förmodligen att jag gör en helt okej insats. För så mycket vet jag – att jag fixar faktiskt det mesta. Och det måste jag försöka komma ihåg. Att hur dåligt det än går, så kommer det inte bli kaosuselt, för jag VET att min lägstanivå är rätt hög.

Och om det värsta ändå händer – om jag känner att jag verkligen gör bort mig, säger fel saker och gör ett dåligt jobb för alla snittkvinnor. Ja, men då får jag återigen ta mig själv på orden och ta på mig min bästa FUCK IT-attityd. Vem minns detta om en vecka? Och jahapp, jag presterade dåligt en gång – men de allra flesta gånger presterar jag ju bra. Fuck it, fuck den här gången!

Och oavsett om jag känner att det går bra eller dåligt så kommer jag att ha VÅGAT. Och på grund av det kommer jag ha växt som mänska och utvecklats som person. Jag kommer känna mig en decimeter längre och automatiskt gå med mer pondus i mina steg. För att utmana sig själv och sina rädslor är det viktigaste man kan göra. Och det ska man ge sig själv cred för.

Det är ju precis som Bamse säger – det är väl ingen konst att vara modig om man inte är rädd! Så i morgon kl 22 på SVT kan ni se en (LIV)rädd men modig Vanja på teve. Som garanterat har väldigt mycket rumprysningar.

Vanja Wikströms webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Susanne Barnekow
Lifestyle
Elin Johansson
Home
Andrea Brodin
Lifestyle
Vanja Wikström
Lifestyle
Makeup by Lina
Mode
Petra Tungården
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Hälsa
Ida Warg
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Mode
Fanny Ekstrand
Lifestyle
Sandra Beijer
Lifestyle
Tess Montgomery
Home
34 kvadrat
Hälsa
Foodjunkie
Mode
Pamela Bellafesta
Lifestyle
Dasha Girine
Hälsa
Träningsglädje
Hälsa
Fannie Redman
Mode
Chrystelle Eriksberger
Lifestyle
Linn Herbertsson
Hälsa
Josefines Yoga
Man
Niklas Berglind
Lifestyle
Sanne Alexandra
Man
Marcus Schuterman
Man
Viktor Frisk