Den här blomman köpte jag i fredags som ett litet tecken på vår uppskattning för Iggys fantastiska sommarföris. Det var hans sista dag där, och trots att han bara gått i tre veckor så var det faktiskt ganska sorgligt att tänka sig att han (och vi) inte skulle komma tillbaks dit. För de har varit såna guldmänskor, de som jobbat där.

Innan jag fick barn måste jag erkänna att jag knappt givit de som jobbat på förskola en tanke. Men nu vet jag att de har ett av de viktigaste (om inte DET viktigaste!) yrkena vi har i vårt samhälle. Känslan från mitt håll att kunna lämna mitt barn till mänskor som får Iggy att känna sig trygg och omtyckt, ser till att han äter, sover, har färska blöjor är…OBESKRIVBAR. Mitt hjärta svämmar över av beundran, respekt och kärlek till er som jobbar på förskola. Ni gör MIG så otroligt trygg, glad och tacksam!

Att komma och hämta sitt barn, och se en glad liten lort som studsar runt eller sitter nöjt i någons famn (jag brukar alltid tjuvkika någon minut innan Iggy upptäcker mig, så mysigt att se hur han är när jag inte är med tycker jag), och sen mötas av fantastiska mänskor som berättar hur Iggys dag varit eller om han tyckt om att göra nåt särskilt, är ren och skär MAGI för ett föräldrahjärta.

Att se hur personalen interagerar med kidsen; värnar om dem, uppfostrar och utbildar är så oerhört oerhört fint. Så mycket kompetens! Jag har typ blivit knockad av hur bra samhällets småpersoner tas om hand, i alla fall på de två förisar som Iggy nu gått på.

Iggy har STORMTRIVTS på båda de förisar han nu gått på, och det är 100% personalens förtjänst. Jag känner mig som sagt så sjukt jäkla tacksam för att Iggy har fått lära känna de här mänskorna, att han fått ha dem i sina liv. Jag och min svägerska pratade om just detta i helgen på vår drömmiga lördag, och hon berättade hur en av förispedagogerna som haft mycket ansvar för hennes äldste son grät och grät och grät när han nu slutade i våras för att börja förskoleklass i höst. De hade fått ett så fint band, hade verkligen berikat varandras liv. Och hennes tacksamhet för att ha en sån mänska på sonens föris…ja – svårt att beskriva med ord.

Jag kände när vi satt och pratade om vilka HJÄLTAR förskolepersonal är, att jag ville skriva ett slags kärleksbrev till er. Jag vet ju att några av er blogoliner jobbar just på förskola, och jag hoppas verkligen ni förstår vilken insats ni gör, och vilken flod av tacksamma och rörda föräldrar och trygga barn ni lämnar efter er.

Det är svårt att uttrycka precis hur jag känner, för allt när det kommer till ens barn är SÅ STORT. Det är det viktigaste, finaste, mest fantastiska man har – och att någon ”okänd” engagerar sig i den största skatt man har här i livet…ja, det blir liksom obeskrivligt fint.

Jag hoppas att många föräldrar är duktiga på att ge er beröm och uppskattning. För hjältar är verkligen vad ni är. För så otroligt många fler än mig och Niklas. Det hoppas jag att ni vet. I love you!