TACK! Otroligt intressant och givande att läsa era reaktioner på inlägget om barn och tid. Eller rättare sagt. avsaknaden av tid.
Det märks att det här är ett ämne som många känner igen sig i. Som det kanske pratas för lite om. Nåt jag förstår, för det KÄNNS LURIGT att säga att man skulle vilja ha mer tid UTAN SITT BARN. Man skäms, liksom. Men jag tror det är viktigt att akta sig för den där fällan att känna att allt måste vara så satans happy clappy hela tiden, för annars är man minsann en otacksam jävel som aldrig skulle skaffat kids in the first place.
För NÄ – precis som med ALLT ANNAT här i livet så är det här med kids inte svart eller vitt. Vet faktiskt inte om det finns NÅT område i livet som är lika strösslat med gråa nyanser som just detta med föräldraskap. För med barn utövar man hela sitt känslospektra, ständigt.
Man älskar dem över allt annat ena dagen och känner mer än man nånsin gjort förut, för att dagen därpå vara nära att strypa dem för att de INTE SLUTAR SKRIKA. De är det ljuvligaste man någonsin varit i närheten av, och det jävligaste man upplevt. Sorryborry, nu kanske nån blir arg, men för mig är spektrat så brett.
Och just det här med tiden är en annan zon strösslad med grått. För ena stunden är man så inne i nuet med sin asroliga unge att man glömmer tid och rum på ett fullkomligt magiskt sätt. Medan man i nästa andetag kan sakna sin förmåga att vara herre över sin egen tid på ett så intensivt sätt att det värker i bröstet. Och däremellan känner man såklart en miljon andra saker. Återigen – hela spektrat representerat, från A till Ö.
Men. Jag tror faktiskt inte på att resignera, acceptera faktum och känna att ”det här är det nya, bara att gilla läget”. I alla fall om man känner att man BEHÖVER nåt annat. Nej, då tror jag att man helt enkelt får se till att styra upp det där andra, så att man på nåt sätt får det OCKSÅ. Inte i samma mängd som förr naturligtvis, det GÅR såklart inte. Men att få in små andningspauser där man får utlopp för sina behov av att få vara herre över sin egen tid.
Och det ska man göra UTAN ATT SKÄMMAS. För ett behov är ett BEHOV, nåt som man BEHÖVER för att må bra. Och som således är nödvändigt för att man ska kunna göra ett schysst jobb som päron. Eftersom vi är olika som mänskor så behöver alla inte det här, så jag säger såklart inte att ALLA MÅSTE KIRRA BARNVAKT eller så. Absolut inte. Men de som behöver det…behöver det. Och det måste få vara ok.
För det blir ju lätt nån slags trött präktighetshets när det kommer till föräldraskap. Man kan liksom inte offra sig för mycket, ju mer man försakar för ”barnens bästa” desto bättre, typ. Och om man inte tokälskar att umgås med sina kids varje vaken minut så är man inte Lika Bra som de som njuter av varenda sekund med sina barn.
Njaej, nu känns det som om jag kommer in på ett annat ämne. Det får vi ta en annan gång. Men hursomhelst vill jag tacka så hemskt mycket för alla tankar kring tid, det känns ALLTID bättre att veta att man inte är den första som funderat i de här banorna.
Håller inprincip med dig på varje punkt kära Vanja :). Jag är ju fortfarande samma Nathalie som innan jag fick barn, med lite andra värderingar kanske. Men jag vill fortfarande hänga med mina vänner, ha tid helt för mig själv och ha tid tillsammans med min sambo. För mig kom den där känslan när Marlon var runt året. Men jag tycker faktiskt att jag får det bästa av båda världar just nu, både hänga med Marlon men tid för vänner, mig själv och sambon också. Ibland har vi barnvakt och ibland delar jag och sambon på oss 🙂 Vet inte om det beror på att Marlon nu är lite äldre eller om jag har funnit balans och delar upp min tid bra!?!
Jäkla press på kvinnor idag. jag tycker det ska bli jättekul att börja jobba igen. Det gjorde jag innan också. Innan barn. Tyckte det var kul att börja jobba efter jag haft semester. Det var aldrig någon som påpekade att jag kanske inte gillar semester…..kanske skulle hoppa över den framöver….men efter mammaledigheten. Då får man helt plötsligt inte gilla samma saker som man gjorde förr. Märkligt.
”Medan man i nästa andetag kan sakna sin förmåga att vara herre över sin egen tid på ett så intensivt sätt att det värker i bröstet.”
WORD syster!
Så skönt att läsa sånt här! För det är ju nästan exakt så här jag känner , fast har svårt att faktiskt uttrycka det! Men jaa, vissa dagar VILL jag bara få ligga i soffan kolla massa avsnitt, slö surfa på mobilen, äta chips hela dagen… och bara få tänka helt på mig själv!! Men visst är det så att jag inte för något i världen vill byta bort det jag har idag, en son som jag älskar över allt, men de är ju som sagt inte det de handlar om egentligen . När de är så där jobbigt och sonen har skrikmaraton och man bara vill ta och skita i hela alltet, då längtar jag extra mycket till att klockan ska bli 19 och det är sovdags för den lille ongen och när han väl sover och jag sätter mig där i soffan , va gör jag då?? Jooo jag saknar honom såklart, haha! Och undrar nog lite om han inte kan vakna till lite så jag iaf kan få pussa lite på honom!! Sååå, ja de är en fin balans det där!
Är iaf glad att du tar upp sånt här! ♡♡♡
Uppskattade också att denna diskussion dyker upp. hann inte kommentera på förra inlägget (som sagt, man har inte oceaner av strötid att göra saker som morsa). Vi kommer få tre barn på drygt 3,5 år och på de flesta sätt är jag supernöjd (det är högst självvalt) men jag är också lite av en eremit och behöver verkligen min egentid. lägg till det att jag på de här åren fortsatt läsa heltid läkarprogrammet så blir det väl ingen överraskning att den där tiden bara för mig minskat… en aning, så att säga.
men JA jag tycker det blir lättare med större barn. min äldsta är bara 3,5 men redan där märks skillnad, hon kan så mycket själv och det är också mycket roligare att leka med henne nu. åldern som Iggy är i (och min son också, född en månad före er lilla groda!) är svår för de VILL så mycket men kan inte fixa det själva och är inte superstimulerande för föräldrarna heller. med min stora kan man ju resonera, dela upplevelser osv på ett annat sätt. tyckte det började bli mycket roligare kring två år någonstans, då började hon prata på ordentligt, sov alltid riktigt bra och sådär. men det där är ju olika förstås mellan barn.
sedan är min son mycket lättare att ha i samma ålder än vad hans syster var eftersom båda barnen leker med varandra. hon gillar ju dessutom att göra saker i hans barn-tempo mer än vad vi vuxna gör – de får båda ut massor av lekar jämfört med när jag leker med honom. dock kräver ju två barn mer i markservice, sömnbrist, graviditeter osv än ett så det är ingen quick fix för egentiden men det jag menar är att om ni börjar fundera på syskon så BEHÖVER inte två barn vara dubbelt så jobbigt. hoppas att detsamma ska gälla för trean som ska titta ut någon gång i slutet av augusti, börjar få lite kalla fötter alltså men vad ska man göra annat än att gilla läget?
blev superlång kommentar nu från någon som inte brukar kommentera men kontentan är TACK för att du tar upp sådana här ämnen, för din härliga blogg och allmän inspo. har följt dig sedan gravid vecka-för-vecka-tiden och tyckt det varit så härligt. ha det gott!
ville bara säga tack för både detta och föregående inlägg i ämnet. Så fantastiskt mitt i prick att jag fulgrät lite pmsgråt när jag löste det högt för sambon (för att ordet bubbelstress äntligen förklarade den dör känslan som jag inte kunnat förklara för honom innan)
Så kram och tack från en nybliven följare! Tipsades för övrigt hit genom en annan mamma som skickade länk till dessa inlägg. Så ja, vi är många som känner igen oss!
En sak jag brukar tänka OCH säga är att man inte blir en helt annan människa bara för att man får barn. Gillade man lååååånga (ostörda) middagar/frukostar, sovmornar, och att ligga i soffan och kolla på Sex and the city i tre timmar en fredagskväll, varför skulle man då börja avsky det bara för att man blir mamma? Det jag saknar med mitt liv som det såg ut för 2 år sedan var att jag kunde göra vad jag ville (nåja, inom rimliga gränser, man ska inte romantisera för mycket…) dra runt på stan utan någon tidseffektiviserande plan eller barnvagn med mig, gå på bio, resa bort en helg, gå ut med mina kompisar utan att ”kolla” med Fredrik om det var lugnt att han var hemma…. just möjligheten att bestämma själv. Det är verkligen en lyx!
Sen borde jag inte behöva tillägga det för det är väl egentligen SÅ självklart men jag skulle aldrig vilja byta tillbaka till mitt gamla liv utan Frans!
Lika bra att skriva till det så folk, som du säger inte tycker att jag är ”otacksam” och på något sätt önskar bort mitt barn…
De där om att värna och vårda sina behov är jag den första att skriva under på. Absolut.
Du vet hur man ska sätta dit sin egen syrgasmask först i flygplanet? Så är det. Din först, sedan barnets. Låter brutalt men om en tänker efter lite.. Du måste liksom leva för att kunna sätta dit din onges mask 😉
Kram