Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Kejsarsnittsärret efter 6 månader

För er som är intresserade av det här med att föda med planerat kejsarsnitt så hittar ni en uppdatering i klippet ovan. Nu har det gått ett halvår sen snittet, jag berättar lite hur det känns och så tittar vi på ärret.

Tänkte också att vi skulle göra en fråga/svars-video på ämnet kejsarsnitt. Så har ni några frågor, ställ dem så svarar jag i en video inom kort. Allra allra bäst om frågorna ställs i kommentarsfältet under videon (klicka på rubriken högst upp i videorutan så förflyttas ni till min YouTube-kanal) eftersom det är lättast att ha alla undringar samlade på ett ställe. Men det går självklart bra att ställa frågor i kommentarsfältet på det här blogginlägget också.

Förlossningsberättelse planerat kejsarsnitt del 2

vanja wikström förlossningsberättelse

Okej girls – nu ääääntliiiigen har jag tagit mig tid att plita ner andra delen av min förlossningsberättesle som resulterade i den här rara lilla varelsen. Sorryborry för att det tagit aaaaplång tid, men nu kör vi!

Första delen av förlossningsberättelsen hittas här, och när vi avslutade senast så hade jag precis fått alla bedövningar, och låg preppad på operationsbordet när kirurgen kom in.

Kirurgen var alltså denna bastanta pondusdam från Östeuropa, och vi hade ju träffat henne tidigare på inskrivningen och kände oss väldigt trygga med henne. Hon steg in på andra sidan skynket, och Niklas höll min hand på ”vår” sida. Kirurgen och sköterskorna satte igång med vad sjuttsingen de nu gjorde (tvättade mig antar jag) och började småprata med varandra. På vår sida skynket satt också en sköterska som talade om för oss vad som hände hela tiden vilket var väldigt tryggt.

Kirurgen och operationssköterskorna bakom skynket pratade inte med oss, utan med varandra. Och de snicksnackade om sommarhus i Spanien. Vilket var SÅ himla skönt. Det var så normalt liksom. Man kände verkligen att ”jajemän, det här är bara ännu en dag på jobbet för dem”. Och de gillade jag, det normaliserade hela situationen. Det var så stort ändå allting som man kände och som hände, så det var skönt att det inte ökades på ytterligare. Radion som skvalade i bakgrunden i kombination med teamets sommarhussnack gjorde att jag blev lugnare.

Men visst var jag nervös. Jag har aldrig förr opererats (jo, ögonen iofs när jag lasrade dem för 15 år sen, men det var en helt annan sak), så att göra det när man dessutom är vaken var inget jag hade lust att leva mig in i innan snittet. Jag hade mest fokuserat på att det skulle komma en bebis. Och väl på operationsbordet så försökte jag göra samma sak: foka på bebis och inte på operationen.

Det jag var mest rädd för var att jag skulle få panik när de skar och röjde runt i min mage. Jag vet ju att ett snitt är en omfattande procedur, så jag var nojig för att jag skulle tycka det var sjukt läskigt. Att man skulle känna att de grävde runt i en. Men! Här kan jag lugna alla kommande snittisar, för det var verkligen inte särskilt läskigt alls. Visst, man kände att de gjorde någonting där bakom skynket, men absolut inte vad. Och det var ingen smärta överhuvudtaget.

Själva snittandet tog väl kanske runt 15 minuter. Jag och Niklas småpratade litegrann under tiden, och sköterskan som satt bredvid pratade med oss. Jag försökte att inte tänka på att de höll på att greja runt med kniv i min mage, och stålsatte mig för den läskiga biten när bebisen skulle plockas ut. Hade hört att det kunde gå lite ruffigt till. Att eftersom man inte har några krystvärkar som puttar ut bebisen, så måste operationsteamet trycka på magen för att pressa ut den. Och detta kunde tydligen bli lite röjigt och upplevas hårt och lite brutalt.

Men! Återigen kan jag lugna er. För helt plötsligt så hör vi ”Nämen vilken liten tjockis!” bakom skynket. Sekunden efter säger kirurgen ”grattis!” och sköterskorna skrattar och kommer med glada tillrop. Och vips så kommer de med Iggy i sina händer och lägger honom på mitt bröst. Jag märkte alltså inte alls själva utplockandet…! Jag trodde att de kanske hade kommit halvvägs med operationen, men absolut inte att de redan hade fiskat fram vår bebis. Det säger en del om hur o-jobbigt det var (i alla fall för mig/oss, kan ju bara utgå från hur vi upplevde det).

Iggy las på mitt bröst, inlindad i en handduk. Det första jag gjorde var att titta så att han såg frisk ut. De sista graviditetsveckorna hade jag nämligen börjat oroa mig nåt fruktansvärt för att något skulle vara fel. Hade aldrig tänkt tanken innan att man ju faktiskt kan få ett sjukt barn, och när mina vänner varit preggo så förutsatte jag bara att deras bebisar var ok. Visste inte riktigt hur det gick till att vara gravid, och trodde nog att man testade allt och var 100% säker på vad man hade att vänta sig. Nu vet jag ju mer hur det funkar. Kan tänka mig att det är sjukt vanligt att man börjar tänka såna tankar några veckor innan bebben ska komma.

Så, när han damp ner på mitt bröst så tittade jag på honom, såg att allt såg ut som det skulle och kände en lättnad blandad med en helt overklig glädje. Jag kunde inte fatta att detta var bebisen som legat i min mage! Att det blev en riktig bebis! Det var så stort att det liksom blev för stort. Ogreppbart. Men glad som attan var jag, och en millisekund efter att han lagts på mig så bölade jag som Niagarafallen. Oj vad jag grät. Och oj vad Niklas grät. Vi grät och grät och grät. Och grät.

Piggly var inte blodig, kletig eller så, däremot var han knallblå. Eller lila rättare sagt. Snittbebisar kan ju ofta ha andningsproblem precis när de kommer ut. Då de inte trycks ut genom födelsekanalen så pressas inte allt fostervatten ut ur deras lungor. Så ofta behöver de rensas ganska omgående efter att de kommit ut. Detta visste vi, så därför var det inte så oväntat eller läskigt när sköterskorna fiskade bort honom ganska kvickt igen och tog honom till barnbordet för lite uppstyrning.

 

Niklas fick följa med till barnbordet, och där donade de med Iggy så att hans andning kom på banan. Niklas tyckte det var lite läskigt, men ganska snabbt blev andningen normal. I videon ovan har de precis fått ordning på andningen, Piggly är bara några minuter gammal. Efter det fick Niklas klippa navelsträngen (den var ju redan avklippt, men han fick klippa på det som satt på Iggy). Det tyckte han var sjukt obehagligt, vilket jag förstår. Att klippa i sin nyfödda bebbe är väl inte det första man längtar efter. Men Niklas kände att det ju var något som man var tvungen att uppleva när man nu fick chansen, så han klippte. Och svimmade inte. 😉

 

När andningen var på banan började Igster skrika. Han vägdes (se klipp ovan) och mättes. Allt i sällskap av sköterskor och den nyblivna pappan. Hela den här andnings/vägningsproceduren tog kanske runt tio minuter, och då låg jag kvar på operationsbordet. Sköterskan satt kvar bredvid och småpratade (jag fick för mig att jag var tvungen att vara trevlig och social och började fråga henne om hennes studier och gudvetvad), och kirurgteamet pysslade på bakom skynket. De styrde ju upp efter snittet förstod jag, men inte heller det kändes. Iggy vägde 3465 gram och var 48 cm lång. Tydligen var han tung för sina centimetrar, så det var därför som kirurgen hade utbrustit ”vilken liten tjockis!” när hon plockade ut honom, ha ha…

En sak var lite märklig dock, och det var att ligga där själv med sköterskan medan Niklas var borta vid barnbordet med Iggy. Jordens största grej hade just skett, men vips så var guldklimpen borta och jag snicksnackade med en sköterskestudent om hennes karriärsambitioner. Helt klart surrealistiskt. Jag tror det tog runt tio minuter (kanske kortare) innan Iggy kom tillbaks till mig, men det kändes längre. Jag hörde hur de pratade (barnbordet var några meter bort) och grejade med Iggys andning. Eftersom de där tio minutrarna kändes som trettio, så hann jag såklart bli lite orolig – var allt som det skulle? Men då kunde jag fråga sköterskan, och hon visste ju att det inte var någon fara. Så då blev jag lugn.

 

Niklas tyckte såklart det var helt fantastiskt att få hänga med Igster när han var alldeles pinfärsk. Och jag tycker det var väldigt fint att de fick ett par minuter helt för sig själva där i början. I klippet har Piggly vägts och mätts, och Niklas klappar lite på honom innan han bär bort honom till mig. Så sjukt att tänka att Niklas hade blivit pappa till den här goda goda bebin bara minuter innan.

 

vanja wikström förlossningsberättelse 2

När Piggly var färdigpysslad kom Niklas med honom i famnen, och la honom på mitt bröst. Det var så himla himla fint. Min älskling hade blivit pappa, och kom bärandes på vår pinfärska bebis. Nu var Iggy inte alls lila längre, och jag var helt förundrad över hur denna krabat bara minuter innan hade bott och levt i min mage. Det kändes faktiskt helt sjukt, i brist på tjusigare beskrivning.

 

Här kommer Niklas fram med Iggy, och jag får se honom för andra gången. Han var så otroligt fin. Jag minns att jag var så fascinerad av hans hudfärg – hur kan man se så fin ut efter att ha bott i vatten och en massa gegga inuti en mage i nästan ett år? En sköterska filmade denna snutt, och tog även bilden ovan. Jag rekommenderar nog inte att man filmar för mycket själv – risken är att man känner stressen att dokumentera, och missar att vara i nuet i själva upplevelsen. Vi fick inte filma med ”Gravid vecka för vecka”-teamet (av sekretesskäl för personalens skull). Däremot erbjöd sig en sköterska att filma lite åt oss, som vi kunde ha som minne.

Tror däremot att det är helt ok att filma med sin mobil i förlossnings/operationssalen för de som vill. Det var nog det att vi kom med ett helt filmteam som gjorde att vi fick nej. Det blev lite för stort.

Medan vi låg och klappade på vår lilla lilla bebis sydde de ihop mig på andra sidan skynket. Antar jag. Det var heller ingenting jag märkte av. Dels kändes det ingenting, och dels var vi för upptagna med att fascineras över Iggy för att tänka på nåt annat. Men jag kan helt ärligt säga att jag inte kände ett skvatt att de sydde ihop mig.

När de var klara med pysslandet på andra sidan skynket så tog de bort det. Och då minns jag att jag blev så himla förvånad, för där låg två ben som var böjda, med uppdragna knän. Mina ben låg ju ner, och var raka. Det var jag säker på, så det kunde ju inte vara mina ben, de där böjda sakerna. Så vems var benen egentligen? Nu låter det ju superknäppt att jag tänkte så, men det var vad som for igenom mitt huvud sekunderna efter att de plockat ner skynket.

Jag insåg ju rätt snart att det var mina ben och förstod då lite mer varför själva snittet inte hade känts eller varit obehagligt. Jag hade helt enkelt ingen som helst koll på vad som skedde där bakom skynket rent fysiskt, även om jag kanske inbillade mig det. Jag kände ju inte mina ben eller min underkropp, och det gjorde att de hade nog kunnat göra precis vadsomhelst därbakom (såga av fötterna typ) utan att jag hade fattat vad de gjorde. Svårt (omöjligt) att förklara känslan, men jag kan i alla fall säga såhär, att när snittet var över tänkte jag omedelbart att om jag hade vetat hur det kändes, så hade jag inte varit nervös, orolig eller rädd överhuvudtaget innan.

Känslan var lite som att ”men hallååååå – vad var jag nojig över? Det här var ju faktiskt inte obehagligt alls!”. Lite som när man vågar sig på en extra läskig ride på nån nöjespark, och efteråt undrar varför man ens tvekade. Åsså vill man göra det en gång till. Och återigen kände jag mig så himla nöjd över mitt val att föda med planerat kejsarsnitt, och jag tänkte ganska omgående tanken att blir det fler barn så blir det snitt igen. Och vad skönt att nästa gång veta att det inte är läskigt alls, och bara kunna koncentrera sig på det härliga med att få en bebis.

 

vanja wikström förlossningsberättelse 3

När allt var klart inne i operationssalen så rullades vi ut på uppvaket. Uppvaket är en sal där det ligger andra nyopererade (flera snittade, men tror även andra opererade hamnar där, tänkte inte så mycket på dem dock). Det är vikväggar emellan alla mänskor, så man har ändå ”sin hörna” liksom.

Och här vill jag gärna slå hål på lite myter om hur det är att föda med planerat kejsarnitt. För när folk pratar om snitt så pratas det ofta om ”det hemska” med att ”hamna på uppvaket” efter sin förlossning. Där får man minsann ”inte ens mysa med sin bebis”, man ”ligger ensam” och har det allmänt miserabelt. Tror folk alltså. Men så är det ju inte alls.

Jag tror att själva benämningen ”uppvaket” ger en konstig bild. Man tror att det ska ligga snurriga mänskor där, nyss väckta ur en narkosdvala, i en kal sal, alldeles ensamma och utan sina färska bebisar. Fullt med sjuka ska det också vara, inte alls som att vara på en förlossningssal. Men! Det stämmer inte alls. Uppvaket var ett mysigt rum nästgårds med operationssalen dit jag rullades med Niklas traskandes bredvid, och vår lilla bebis på mitt bröst. Vi fick vår avskärmade hörna, och Niklas fick smörgåsar och saft serverat av underbara sköterskor. Jag höll på att dö av avundsjuka för jag var så saaaatans hungrig (hade fastat innan operationen), men fick inte äta än.

Så vi hade hur mysigt som helst på uppvaket. Vi klappade och gossade med vår nyfödda bebis, precis som vilket annat par som helst som fött barn. Jag var absolut inte snurrig eller så, utan helt klar i knoppen. Varje kvart ungefär kom det en sköterska och tittade till oss. Kollade mina värden. Eftersom operationen är omfattande är de väldigt noga med att se hur mamman mår hela tiden efteråt. Bebisen också såklart, men det var framförallt jag som kollades upp. På bilden ovan har vi precis kommit till uppvaket, Iggy är ungefär 30 minuter gammal.

 

Niklas passade på att filma lite när vi låg där. Vi la Iggy hud mot hud i sin yttepyttiga lilla blöja på mitt bröst, och när en sköterska gick förbi petade hon honom i rätt riktning, och vips så hade han hittat bröstet och börjat amma. Vi blev så sjukt impade! Att han kunde – alldeles själv! Vilken magiskt duktig bebis vi hade producerat.

I klippet ovan frågar Niklas mig hur jag upplevde snittet – var det läskigt? Och 30 minuter efter att det var över så får man ett ärligt svar, det lovar jag. Inga glorifierade minnen som fått marineras ett par veckor inte i nån rosa bebisbubbla. Titta och se vad jag svarar.

 

vanja wikström förlossningsberättelse 4

Efter ungefär två timmar (tror jag det var) av förundrad lycka på uppvaket så fick vi rullas bort till avdelning 17 där de hade förberett ett rum till oss. De behåller en på uppvaket tills dess att de ser att allt är bra med mamma och bebbe, och att bedövningen går ur kroppen så att man börjar känna sina ben igen. När bedövningen släpper så får man värktabletter att knapra i sig, så att man inte har ont i operationssåret. Så inte heller nu var det obehagligt på något sätt. Vill dock återigen säga att detta ju är vad jag/vi upplevde, det finns säkert de som upplevt ett kejsarsnitt annorlunda, men jag kan ju bara berätta hur det var för mig. vet till exempel att vissa blir illamående när bedövningen går ur kroppen, men det kände inte jag av.

På avdelning 17 på Danderyds Sjukhus spenderade vi sen tre helt magiska dagar. Om de berättar jag i den tredje och sista delen av min förlossningsberättelse. Och jag looovar att den kommer komma snabbare än vad del 2 gjorde. Pinky swear! ♥

Att ge sin bebis ersättning

ersättning flaskmatning

Som ni vet så slutade jag ju amma för ett tag sen (läs mer om hurvarnär å varför i det här inlägget), och har gått över helt till att mata med ersättning. Det var ganska många som ville att jag skulle berätta lite mer om hur vi gör rent praktiskt med detta, så här kommer lite ersättningsinfo!

 

calmaflaska medela

Tips nummer ett: Köp en bra flaska. Detta är framförallt viktigt om du tänkt att kombinera ersättning och amning, och alltså vill kunna fortsätta ge bebisen bröstet. Med en bra flaska menar jag en som inte är för lätt/snabb att dricka ur. Då kommer bebben inte vilja ha bröstet längre eftersom det då blir mera svårjobbat. Minsta motståndets lag gäller här.

Jag fick ovan flaska rekommenderad på BB (även amningskursen jag var på innan jag fick Iggy rekommenderade den). Det är en flaska från märket Medela och modellen heter Calma. Det som är fiffigt med den är att den imiterar hur det är att suga ur ett bröst.

Den är trögare än många andra flaskor och ska vara bra på att ”imitera” amning så att bebisen inte känner alltför stor skillnad och därmed stör amningen så lite som möjligt. Finns på de flesta apotek.

 

ersättning flaskmatning glammom skötväska 2

Tips nummer två: köp fler än en flaska. Boobsen har du ju tillgång till hela tiden, men när du ska flaskmata så ska flaskan diskas (dessutom kokas med jämna mellanrum) och du ska antingen hälla i flytande ersättning, eller blanda till med pulver. Det är lite råddande helt enkelt. Så det är väääldigt skönt att inte behöva diska/koka/blanda samma rackarns flaska hela tiden, utan bara ta en ny fräsch.

Vi kör med tre flaskor, är de förberedda (förklarar längre ner i inlägget vad jag menar med det) så räcker det för att vi ska klara oss igenom en hel natt utan att behöva gå upp ur sängen och mecka.

Tre stycken klarar oss också igenom en hel dag om vi är ute på äventyr. Kanske är två eller fyra optimalt för just din bebis – det beror ju på hur mycket och ofta den vill käka. Man får prova sig fram.

 

nan pulver nan tetra

Ska man välja flytande ersättning färdig i tetrapack, eller pulver? Vi började med tetrapack för att det kändes smidigast. Den är ju dock dyrare. Har dock gått över till pulver sen en tid tillbaka, upptäckte när vi provade det att sånt som vi trodde skulle vara jobbigt med pulver, helt enkelt inte var jobbigt alls. Pulvret löses upp blixtsnabbt och det blir inga klumpar.

Det är tokenkelt att blanda till (i Calmaflaskan är det 5 skedar pulver och sen vatten upp till toppen – klart!), och pulver är mycket lättare att ta med sig när man reser. Man får ta med sig såväl tetra som färdigblandad pulverlösning genom säkerhetskontrollen när man flyger, men pulver väger mindre och tar mycket mindre plats i resväskan. Och det är billigare. Så nu kör vi bara på pulver.

Vilket märke ska man köpa då? Vi började att köpa Baby Semp från Semper, eftersom det var den de använde på BB. Men Iggy blev hård i magen av den, och ni fina bloggläsare tipsade då om Nestlés Nan. Så vi provade den, och den har funkat som en dröm.

Båda är nog kalasbra, men det var fler av er läsare vars bebisar blivit hårda i magen av just Baby Semp, så jag vill nog helst rekommendera Nan. Men ni får prova er fram, det är nog olika för olika bebisar vad som funkar bäst.

 

ersättning flaskmatning glammom skötväska

Tips nummer tre: nyckeln till smidig flaskmatning är förberedda flaskor. Såhär ser vår laguppställning ut som alltid är med i skötväskan eller står på sängborden i sovrummet. Med denna trio klarar vi oss både på natten och om vi är ute/borta en hel dag.

Den består av: en flaska med färdigblandad ersättning, och två flaskor med endast pulver. Har vi det med oss kan vi alltid se till att Iggelini får mat på ett litet kick.

Den färdigblandade flaskan ger vi som första ”nattmat”, alternativt om Piggly blir hungrig i vagnen när vi är ute och far. Man ska ju inte spara gammal färdigblandad ersättning, men om den äts inom en timme så är det nemas problemas.

De två andra flaskorna har rätt mängd pulver i sig, så det är bara att hälla vatten i dem (har en stor vattenflaska stående vid sängen) så är maten klar. Iggy äter sin ersättning kall, så vi håller inte på och värmer i vattenbad.

Det gjorde vi i början, men märkte att det inte spelade någon roll om maten var varm, ljummen eller kall. Vissa bebisar vill ju bara ha varm mat, så detta funkar inte för alla. Återigen – man får prova sig fram till vad som funkar bäst för ens egen bebis.

Vad gäller vattnet man använder så går det bra att ta vatten ur kranen, men INTE hett vatten eftersom det kan innehålla metallfällningar från rören. Men kallt vatten går finfint. Vissa menar att man bör koka vattnet man använder under bebisens första tre månader, och det kan man självklart göra om man vill. Men vattnet i Sverige är så rent, så vi gjorde inte det. Utomlands hade vi nog gjort det däremot. Man får använda sitt förnuft.

 

ersättning

Den här flaskan är också alltid med i skötväskan. Den innehåller vatten så att vi kan kirra Iggys mat om vi är någonstans där det inte går att slinka in på ett fik eller liknande för att fixa vatten. Här kan man självklart ta vilken flaska man vill, tror vi fick denna i någon Babybox.

Okej ladies, det var det här jag kom på som jag ville tipsa om vad gäller att ge ersättning till sin bebis. Vill ni veta mer så finns det massa bra info här, och om ni undrar något om hur just vi gör så är det bara att fråga på, så lovar jag att svara!

Vanja Wikströms webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Mode
Petra Tungården
Hälsa
Foodjunkie
Mode
Paulina Forsberg
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Lifestyle
Tess Montgomery
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Mode
Emma Danielsson
Home
34 kvadrat
Lifestyle
Sandra Beijer
Lifestyle
Susanne Barnekow
Home
Andrea Brodin
Mode
Pamela Bellafesta
Lifestyle
Linn Herbertsson
Hälsa
Josefines Yoga
Lifestyle
Elin Johansson
Hälsa
Ida Warg
Lifestyle
Makeup by Lina
Mode
Mathilda Weihager
Mode
Fanny Ekstrand
Man
Niklas Berglind
Hälsa
Fannie Redman
Lifestyle
Vanja Wikström