Sorry att det dröjt lite, men här kommer nu första delen av min förlossningsberättelse! Iggy kom till världen via planerat kejsarsnitt den tjugonionde januari 2014. Bilden ovan är tagen samma morgon, på min älskade megasuperduperkitschiga loppisfyndade almanacka.

Jag hade sovit rätt bra måste jag säga (trodde att jag kanske skulle vara nojig och knappt sova alls natten innan förlossningen, men så blev det inte märkligt nog, jag sov som en stock), och gått upp extra tidigt för att hinna med tvättritualen som man utför innan en kejsarsnittsoperation.

För att gardera sig så bra man kan mot otäcka infektioner så skrubbar man hela kroppen noggrant och tvättar håret med en särskild desinfektionslösning, både kvällen innan och samma morgon som snittet äger rum.

Man tar också bort allt nagellack, smink, får inte ha några hårprodukter eller använda hudlotion. Så man kommer in på operationssalen renskrubbad som…en liten bebis faktiskt. Kommer inte ihåg senaste gången jag var så..ehh, naturlig. (Tack å lov hade jag styrt min ögonfransförlängning, så att jag fick känna mig liiite fräsig i alla fall.)

 

BB-väskan var packad (här är inlägget om vad som åkte med i den), och jag stod i hallen och tog en sista bild ner på min mage. Det kändes så sjukt konstigt att den skulle vara borta bara några timmar senare, ersatt av en liten bebis.

Jag hade ju haft svårt under alla 40 veckor att koppla att graviditeten faktiskt skulle resultera i ett riktigt litet barn, och inte kändes det mer på riktigt ens denna morgon. Både jag och Niklas kände oss förvånansvärt lugna, det var inga fjärilar i magen, ingen nervositet. Kanske berodde det på att jag födde just med kejsarsnitt? Hade jag haft värkar så är det möjligt att det känts mer ”på riktigt”. NU HÄNDER DET liksom. Vad vet jag?

Vi mådde i alla fall väldigt bra, och när vi stängde ytterdörren så pratade vi om det märkliga med att nästa gång vi öppnar den, så är vi tre personer som ska bo hemma hos oss. Då har vår duo blivit en trio, och istället för att vara ett par så har vi gått och blivit en liten familj.

 

Vi tog vårt pick å pack och traskade ner till caféet som ligger i bottenvåningen på vårt hus. Där käkade Niklas frulle (eftersom jag skulle opereras så var det fasta som gällde för min del, ingen gokaffe där inte), och vi knäppte en bild på vår sista frukost som icke-päron.

Cafétjejen tittade lite extra stjärnögt på oss, där satt vi i ottan med packade BB-väskor och ett tomt babyskydd bredvid oss. Hon förstod ju att vi skulle åka och föda barn, och på nåt sätt så blir det märkligt även för dem runtomkring. De blir ju (precis som vi) så medvetna om att här sitter två människor som inom kort ska få vara med om det största som kan hända i livet. Det är så fint, och man har någon slags magisk glans strösslad över sig känns det som.

Efter frullen tog vi en bulle till Danderyds Sjukhus, och även taxichauffören blev stjärnögd när han såg min mage och maxi-cosin. Glad som en lärka ägnade han färden åt att berätta om sina egna barn, och om vilken magi som väntade oss. Och det var så skönt att han liksom tog kommandot och bubblade på hela vägen till sjukhuset. Så blev världen liksom lite normal igen, och det där andäktiga som svävar kring en lättade lite.

Det andäktiga e fint, men det är också lite påfrestande kan jag tycka. Så det var skönt att taxiresan blev som en normal taxiresa, fast strösslad med lite extra stjärnglans förstås.

 

Väl framme på Danderyds Sjukhus så checkade vi in på avdelning 17. Det är en specialavdelning för de som föder med planerat kejsarsnitt. Det var mycket mysigare där än vad jag hade trott, och medan vi väntade på att få ett rum så kom det en nybliven pappa gåendes, med sin lilla lilla pinfärska bebis på armen.

Då började jag nästan gråta, och det var så fint att tänka på att i alla rum inne på avdelningen så låg det alldeles nya små familjer och förundrades över sina små underverk. Och snart skulle vi vara en av dem.

Eftersom vi filmade ett ”Gravid vecka för vecka”-program (programmet från förlossningen hittas här), så mötte vi upp kamerateamet på avdelningen, och producent-Malin knäppte den här bilden på mig. Den allra allra sista bilden på min bebismage.

Det känns så oerhört konstigt att tänka att det faktiskt var Iggy som låg därinne, bara några timmar innan han kom ut. Jag kan nog fortfarande inte förstå att jag och Niklas verkligen har GJORT Iggy. Min hjärna kan inte riktigt processa det där, det är för märkligt för att jag ska kunna ta in det nånsin tror jag.

 

Vi blev väldigt varmt mottagna av en superskön barnmorska som tog med oss in till ett rum där vi fick byta om till våra snajdiga kejsarsnittsoutfits. Hon gick också igenom allt som skulle hända de kommande timmarna, och vi fick ställa alla eventuella frågor som vi hade till henne.

Precis som alla andra som tog hand om oss på avdelning 17, både under snittet och dagarna efter, så var hon så himla mjuk, kompetent, inkännade, lugn och proffsig att det var omöjligt att inte känna sig supertrygg. Jag förundrades över att hon och alla de som jobbade där kunde vara så oerhört fina. Det här är ju deras jobb, nåt de gör VARJE dag. Och ändå så fick de oss att känna som om vi var det första paret nånsin som fått barn.

De var så uppmuntrande, exalterade, omhändertagande. Magiskt fina människor helt enkelt, som gör ett så otroligt bra och viktigt jobb. Varenda dag, år ut och år in. Fantastiskt.

 

Niklas, någon timme innan han blivit pappa. Har tyvärr ingen bild på honom i hans operationsoutfit, men kan berätta att han var himla tjusig.

Efter att vi klätt om så tog barnmorskan med oss ner till operationsavdelningen, och promenaden genom sjukhuset var lätt surrealistisk. Då började det det helt plötsligt pirra i kroppen, och nervositeten började tränga sig på. Jag hade ju läst på så mycket om kejsarsnitt, så jag var inte orolig att något skulle gå snett eller så, och jag visste ju precis hur allt skulle gå till. Det enda jag egentligen var nojig över var ifall jag skulle tycka att det var obehagligt när de plockade ut Iggy.

Man blir ju bedövad från bröstet och ner, och kan inte röra benen, så man känner ingen smärta. Men däremot känner man ju att någon drar i en, eller rör vid en. Och jag var nervös över att det skulle vara läskigt; att även om det inte gjorde ont, så kanske det skulle vara sjukt obehagligt att känna att någon röjde runt med en?

Men jag försökte hålla fokuset på att vi snart skulle få träffa Iggy, och att själva proceduren ju faktiskt går så snabbt. ”Om 45 minuter är allt klart, och vi har vår lille bebis”, tänkte jag. Och då gick det ändå rätt bra att hålla tankarna i styr.

 

I det här klippet (som vi filmade själva då filmteamet inte fick följa med in i operationssalen) så har jag klättrat upp på operationsbordet och ska precis få ryggmärgsbedövning. Jag blev förvånad över hur ”ofarlig” själva operationssalen såg ut. Jag hade väntat mig ett grått, tråkigt sjukhusrum.

Men det var supermodernt, läkarna och sköterskorna hade glatt färgade hårmössor, och det var allmänt trevlig stämning därinne. Kändes mer som ett rum taget ur typ Grey´s Anatomy eller nåt. De frågade om vi hade med oss någon särskild musik som vi ville att de skulle sätta på, men jag tyckte att deras skvalradio som redan var på var perfekt – den gav liksom en skönt avväpnande ljudkuliss, och det kändes mer som att man var i ett mysigt fikarum än i en operationssal.

Så Iggy föddes till tonerna av riktigt lökigt radioskval (typ Lugna Favoriter). Oerhört ironiskt då hans föräldrar är nästan ohälsosamt intresserade av musik, och Lugna Favoriter är nog den sista radiokanal vi någonsin skulle sätta på.

En låt jag minns var 80-talets tryckarklassiker ”Nothings gonna change my love for you” (!), och det var så himla roligt när den brakade igång. ”Hur cheesy kan det bli liksom?” fnittrade jag inuti mitt huvud. Men det var skitbra! Lättade upp stämningen och tvättade bort ett duktigt antal nervositetsprocent.Så tack, kära Glenn Medeiros – du var min lustgas!

Nåväl, i klippet ovan så ligger jag alltså på operationsbordet, jag har fått lokalbedövning och narkosläkaren ska precis till att lägga ryggmärgsbedövning. Niklas sitter bredvid bordet på en stol, håller min hand och…håller på att svimma. Det visste dock inte jag (tur det!).

Minuterna innan hade en sköterska nämligen satt i min infart i handen (där droppet går in), men hon (det var en nääästan färdigutbildad sköterska, så hon fick öva på mig) misslyckades och satte den fel, så en ordinarie fick komma och göra om det.

Eftersom jag inte gillar att titta på när folk sticker nålar i mig, så tittade jag åt ett annat håll, men Niklas såg vad som hände, och tydligen började det rinna en hel del blod när infartsproceduren skulle göras om, och det droppade ner på golvet och hade sig. (Det här märkte jag alltså aldrig av, ont gjorde det inte heller. Brände till lite, som alltid när man får en spruta, men inte värre än så.) Men det såg alltså ganska jobbigt ut, och detta i kombination med känslan av NU HÄNDER DET – SNART ÄR LIVETS STÖRSTA STUND HÄR, fick Niklas att bli lite vimmelkantig.

Men han skötte det snyggt, och lyckades (utan att oroa mig) få en sköterska att ge honom ett glas saft. Och sen piggade han på sig och återvände från svimmandet. Rackarns tur det – vilken klassiker det hade varit annars! Frugan ligger och blir skuren å stucken, och maken svimmar, ha ha ha… Men som tur var, så avvärjde saftslurpandet svimningen, och jag märkte aldrig att han var på väg att tuppa av. Phu.

Efter att jag fått lokalbedövning, så fick jag lägga mig på sidan och kuta som attans med ryggen, så att de kunde sätta ryggmärgsbedövningen. Det kändes överhuvudtaget inte och man blev så lugnad av att alla hela tiden berättade precis vad de gjorde, och vad som skulle hända härnäst.

En sak jag tänkte på var att samtliga i rummet var kvinnor, den enda karln var Niklas – och Iggy så småningom. Och det kändes också skönt, jag kände mig aldrig särskilt utlämnad, trots att man är naken från midjan, det sätts in kateter osv. Och det berodde nog mycket på att man var omgiven av dessa fantastiskt proffsiga – kvinnor. Hade nog känt mig mer obekväm om läkaren var man faktiskt.

När ryggmärgsbedövningen lagt sig så får man som sockerdricka i benen, och sen förlorar man både förmågan att känna smärta och att röra dem. Att inte kunna röra benen var också något som jag trodde eventuellt skulle vara obehagligt, men tvärtom så kändes det bara bra. Det kopplade liksom bort en ytterligare från det som skulle hända på andra sidan skynket.

Och på tal om skynke, så var det ungefär nu som det sattes upp. Jag och Niklas höll till på vår sida, och läkarteamet på sin. Katetern sattes in, men eftersom bedövningen redan var i full gång så kändes inte det alls. När allt var preppat och klart så kom själva kirurgen in, en bastant dam från Östeuropa som vi hade träffat en vecka tidigare när vi skrev in oss för vårt snitt. Och den damen hade örnkoll, kände man. Hon hade sån rackarns pondus och ingjöt sån respekt.

Det är ju lätt att noja upp sig inför en sånhär stor operation, men man måste komma ihåg att dessa sköterskor och läkare gör detta dag ut och dag in. På Danderyds Sjukhus gör man ett kejsarsnitt i timmen, så de som tar hand om en är så oerhört rutinerade. Vilket verkligen känns, när man väl ligger på det där operationsbordet själv.

Längre än såhär hinner vi inte i dag, men inom kort så dyker såklart del 2 av denna förlossningsberättelse upp. Då får ni veta hur det kändes när Iggy plockades ut, och även se videos på en pinfärsk liten bebis inne på operationssalen. Så håll ut – det kommer mera… 😉